Irja: La Mer (Lyckans Sture), del 4

Sture är en lyckans man. Han hade oförhappandes hittat sitt livs kärlek, och det på den dag som han trodde skulle vara hans livs mörkaste, den dag då han begravde sin mamma. Mamma Rut var långt över nittio när hon drog sin sista suck, den sista i raden av många. Sture var sextiotre då. Prästen talade om dygder, de dygder som föranlett så många suckar hos lilla mamma eftersom allt som var extravagant var syndigt. TV:n var den enda lyxen hon gjorde undantag för, det var så skönt att kunna sitta där och förfasa sig över världens förfall. Det gjorde de tillsammans, varje kväll så långt tillbaka Sture kan minnas, mamma förfasade sig och Sture nickade och hummade och mamma blev lugn. Mamma var en av de första som skaffade TV i byn och därefter den första att byta ut den gamla till en ny modell. De var de första med surround- sound också, då behövdes inga hörapparater. Utöver TV:n avskydde mamma allt vad moderna bekvämligheter hette. Sture hade varje kväll som uppgift att ordna med skorpor och te, skorporna var alltid för torra och smuliga och teet för starkt, särskilt när mamma blev äldre och bitskheten inom henne förstärkte tebladens bitterhet och gommarna slet med de torra skorporna. Sture såg det som ett sorts recept. Då lät Sture bli skorporna och slutade med att lägga teblad i kannan, han gav mamma varmt vatten, men även det var återkommande så pass beskt att hon spottade på mattan och bannade honom, hennes odugling. Vid det laget märkte hon inte att skorporna saknades. Det kan låta erbarmligt, men Sture var älskad och mamma var på sitt sätt tillfreds. Sture är omtyckt i byn, han har sedan barnsben varit killen som alltid hjälpte till, han hade ett handlag med alla levande väsen, djur som människor. Hans stora labbar lugnade kvigor i födslovåndor, lirkade stickor ur klövar, fick de mest bitska jyckar att landa i sina egna kroppar och lära känna balansen i svansarna. På senare tid hade diagnosen ADHD getts godtyckligt till vart och vartannat barn i skolan, när Sture är rastvakt förekommer inget stampande, inga slagsmål, ingen uppstudsighet eller något svärande, trots att allt han gjorde var att finnas där. 

Det kom bara ett fåtal sörjande till begravningen. Mamma hade ju levt för sig själv, och Sture som var omtyckt för sitt väsen var ingen nätverkare och hade aldrig upplevt en middagsbjudning. Kvinnan som var den femte och sista gästen på begravningen lade en len läderklädd hand på hans axel när hon beklagade sorgen. Hon förklarade att hon var dotter till en väninna till Rut, en hjärtevän som själv var för skröplig för att kunna närvara. Sture blev lite förvirrad av att höra talas om en väninna till mamma, en hjärtevän dessutom, men han blev glad av tanken. Den vackra kvinnan som hette Dina hade en andedräkt som var fräsch som en sommarvind och det allra mjukaste hårsvall han någonsin sett, om man inte räknar med damerna i reality- såporna han i hemlighet njöt av när mamma lagt sig. När Dina förstod att han inte hade ordnat med något begravningskaffe insisterade hon på att följa med honom hem och hjälpa till med det. Sedan gick hon aldrig därifrån. 

Det har gått ett par år nu, och Stures liv är samma men samtidigt helt annorlunda. Dina insisterade på att använda arvet till att renovera och rusta upp huset, det var förståndigt i dagens marknad sa hon och Sture nickade imponerat över allt som hon visste. Mamma Ruts prat om ett guldägg till äldre dar hade aldrig fått fäste, för vem vill äta ett ägg av guld?  Sture föreställde sig hönan som måste värpa det och visste att inga labbar i världen kunde lindra sådana värkar. Efter en grundlig renovering av huset samt även av en butik på huvudgatan i centrum som Dina skulle omvandla till ett inkomstbringande spektakel, vad nu det kunde betyda, var arvepengarna på betalkontot slut. Men Sture har en ring på fingret och ett fräscht och ljust hem med golvvärme och fjärrkontroller för alla köksapparater, lampor, gardiner och installationer, allt är så bekvämt och aningens förvirrande att han helst inte går utanför dörren. Det behöver han ju inte heller, om inte någon kallar på honom för att en tjur går bärsärkagång i hagen. Det är tur det, för han har märkt en tilltagande yrsel de senaste månaderna. Det är som om omvärlden förvrängs, kanske han behöver starkare glasögon? Dina säger att det är vitaminbrist och ger honom ett elixir som hon vet ska hjälpa. Hon har ju faktiskt arbetat som sjuksköterska en gång i tiden, påminner hon honom milt. Och bannar honom sedan för att han går i trappan utan tofflor, eftersom han kan råka halka. Sture är svag för kärleksbannor. Det betyder att man är omtyckt. Dina ler med de välformade rosa kuddarna till läppar som plutar milda uppmaningar med en alldeles egen karaktäristik dov, sammetsfärgad stämma, det pirrar i Sture. 

Sture är en lyckans gosse. Det är bara synd att Dina har sådan svår migrän att hon behöver ett eget etage i huset eftersom hon inte klarar av stimuli. Hans labbar mot hennes panna verkar inte bota, vilket är ovant och det grämer honom. Men Sture får ta det onda med det goda, det vet han sedan barnsben, han vet bättre än att klaga.  

Irja Liljeholm