Irja: La Mer (Mer, så mycket mer) Del 21

Så mörk är natten i midvintertid.  

Där berättelserna börjar. I strävt kallt mörker. 

I den kalla, svarta rymden ikläder sig himlatårar kristallskrud. Deras reflekterande skimmer framhäver mörkret. Mörkret framhäver dem. 

Det här är årets mörkaste dag. I sitt sköte bär den ljuset. 

Vanjas röda kalufs är till dagens ära tämjd med glitterspännen och blomster, det kippar mot kragen på den vita, lånade kashmir- kappan. Hon har låtit håret växa. Den förståndiga frisyren är ett minne blott. 

Challas händer lyfter Vanjas släp. 

Börje kysser sin mors pudrade kind. 

Dina beundrar sitt verk i Vanjas strålande ansikte. Hon drar ett sista litet svep med kabukikvasten för säkerhets skull och ler: Du är en saga i sig. Tack för att jag får vara med i din berättelse. 

När Dina vaknade den här dagen precis för ett år sedan, var det kolsvart i rummet. Hon hade sovit i timmar i Vanjas säng, den doftade tallbarr och dill. Det hördes ett sorl av röster och musik från nedervåningen, som om där pågick en fest. Dolt inuti sorlet porlade ett fnitter som var misstänkt likt Stures, men det kunde omöjligt stämma. Han låg ju tyst och arg på sjukhuset. Själen badade i beck, han ville inte ha henne kvar, huvudet värkte. Hon drog gardinen åt sidan för att luta pannan mot svalt fönsterglas och vakna till en aning. Nedanför fönstret formade en stig av snölyktor ett hjärta. Mitt i hjärtat stod en snögubbe med en luciakrona på huvudet. Dina blinkade sömnigt mot snögubben. Bar han hennes fuskpäls? Jo, faktiskt. Den var hiskelig och den stackars snögubben såg frusen ut i all polyester. Hade Vanja gjort allt det här? Men varför? Var det till Dina? Nej, det vore inbilskt att tänka så. Vanja hade ju fest. Det var till festen, förstås. 

De förde så mycket väsen där nere att de knappast skulle märka henne om hon smög ut. Det var dags att ge sig av. Så tyst det gick tassade hon nerför trappan med resväskan i handen. 

Vid snöaltaret, omgärdad av snögubbar står Ninos redo. 

Sorligt förväntansfulla gäster trängs gemytligt på bänkarnas mjuka renfällar. Börje drar med en rörd snyftning in den kalla vinterkvällen. Han ställer reglagen på synten rätt, nickar mot Ninos. Det är dags att spela brudmarschen för mamma, han har övat i veckor. 

Dina skulle bespara alla eländet av sitt sällskap. Knäna darrade och hon fick knappt luft. Sorlet och musiken stampade i rummen, nära. Just när hon skulle öppna dörren till farstun for toadörren upp. Bettan med pudelhåret ropade entusiastiskt: Men här är du ju! Äntligen! Kom in, kom in! 

Vad i hela friden gjorde Bettan hemma hos Vanja? Bettan närmast drog med sig Dina in i köket. Där kryllade det av salongens kunder. Gunilla från ICA och Anja med de fem sönerna kastade sig över henne: Vilken fantastisk fest, och vilken underbar ny kräm, kom med, snittarna är delikata, kom nu!

Då såg hon honom. Han satt vid köksbordet med det gipsade benet upplagt på en pall och ett glas rykande glögg i handen. På bordet bredvid honom stod den där dumma plåtasken. Vad ville Sture bevisa? 

Älskade Dina, sa han. Han sträckte armarna efter henne för första gången sedan den där hemska dagen då hon stod och skrek på honom med lökhackar- kniven i handen. Den här gången gick hon honom tillmötes. Hon böjde sitt värkande huvud mot honom och han la sina stora labbar på hennes panna. 

Värken upphörde.

Älskade Dina. Han klappade på plåtasken på bordet. Den här är till dig. Det är en julklapp, den jag gömde i trappskåpet. Det var inte min mening att du skulle bli ledsen. Men julklappar ska ju vara hemliga… Så. Jag vill att du får den nu. På nära håll såg hon att locket hade en gravyr. En lemniskata, som en kringla för evigheten. 

Hon lyfte på locket, fingrarna darrade. Salongens alla damer suckade och vojade. Skimrande klirrande smycken i diamantkavalkad. En kärleksgest som var fullständigt onödig. 

Allt Dina ville ha, var Stures labbar mot sin panna. Hans fnitter och klumpiga godmodighet. Allt det där snälla, varma som var han. 

Nu står Vanja och Ninos jämte varandra vid altaret. Dina, Sture och Challa håller varandras händer på första raden. Börje spelar. Stjärnorna de blänka. Snölyktor dansar. Snögubbar myser. 

Den här sagan handlar inte om hur den där salvan Vanja kokar ihop i sitt kök får vingar och blir en guldgruva. 

Den här sagan handlar inte om hur Challa tar examen och ger sig av på äventyr, trygg i att hennes far har gott sällskap. 

Den här sagan handlar inte om hur Börje tar på sig strumpor och slipper frysa, och börjar spela piano istället för dataspel.

Den här sagan handlar om

Att våga vara snäll och kanske lägga sig i lite för mycket ibland

I kärlekens sjudande väsen

I hjärteroten

Snäll

Irja Liljeholm