Camilla: Syrene, del 2

 Syrene klev ut i det knastrande, silkigt svidande vita. Ångan från kaffekoppen och munnen dansade i solljuset. Den tjocka, mörkgröna täckjackan och den föga eleganta neongula rastvärdsvästen väste vid varje rörelse i vinterkylan.

Högstadiets elever, de få som sökt sig ut i kylan, glömde bort att de inte var barn längre och kastade sig utför kullen under glada skrik. Hon slog sig ner i närheten av rastboden, där elever kunde hämta fotbollar, pulkor, hjälmar, styltor, och hopprep. Som förstås var för barnungar. Absolut inte okej för de högstadieelever som nu hojtandes och snor-rosiga rullade sig i den nyfallna snön.

Hon tittade upp och upptäckte ormvråken som hade börjat cirkla ovanför hennes huvud. Ovanligt nära. Ljudlöst och elegant. Hon älskade ormvråkarnas runda former och surmulna utstrålning.

En ormvråk till började röra sig i stora cirklar ovanför hennes huvud. Ett pirr och en värme växte i magen. Kaffe, sol, snö, ormvråk. Osannolik gåva någonstans ifrån.

En tredje ormvråk seglade in, lika nära, samma mönster. Nu började det kännas overkligt. Men hon kunde fortfarande höra ungdomarna tjoa och skratta i snön. Vardagligt och verkligt.

Så en till. Fyra ormvråkar svävade ovanför hennes huvud i mäktig tystnad. Aldrig någonsin hade hon sett så många samtidigt. Högljudd glädje spred sig i kroppen.

Tiden stannade till. Någonting blixtrade till. Syrene såg sig själv, högt uppifrån, genom en ormvråks ögon. Såg sig själv sitta på den grånade bänken. Med kaffekopp mellan vantarna, huvudet vänt uppåt, tofsmössan på sniskan, stort leende som syntes ända upp hit, till brunglänsande fjädrar och vass näbb. Mörkgröna granar kantade skolgården, ungdomar åkte, gled, hoppade och brottades som valpar i snön.

Hon såg sig själv.

Så fin hon var. Levande. Så…avgränsad. Alldeles verklig.

Hon ville hoppa in i den där fina. Bara fylla hela den där lilla människan.

Bara leva. 

Så otroligt gärna hon bara ville leva.