Irja: La Mer (Dina: Fasader) del 11

Dina öppnar salongen när en hel vecka förflutit sedan den ödesdigra eftermiddagen. Det går inte att tappa mer inkomster, utgifterna tar ingen paus. Hon har i dagarna som gått mest suttit hos Sture som hålls nedsövd. Svullnaden i hjärnan drog sig sakta tillbaka och benbrottet skulle läka fint, det sa läkaren som undrade hur det var med henne. Hon var väl rädd om sig?  Han skickade en kurator på henne, han insisterade eftersom polisen hade krävt att hållas uppdaterad om Stures tillstånd då han är skäligen misstänkt för uppsåt till brott. Men Dina har inte gjort någon anmälan. Hon hoppas att det kan ses som förmildrande omständigheter om Sture vaknar och vill prata. 

Det har varit en konstig och ensam vecka. Hon har träffat läkaren, ett par sköterskor och så kuratorn. Hon har sagt hejhej till kassörskan på ICA också. Telefonen har inte ringt, för vem skulle höra av sig till henne? Det är ingen som ringer henne förutom kunderna, och de har bara salongens nummer. Dina håller hårt på att skilja det privata från det yrkesmässiga. För länge sedan, i ett annat liv, hade hon slarvat med det. Det hade lett till att hon fick en stalker på halsen, en usling som efter månader av terror gav henne utslagna tänder, tre brutna revben, diverse bulor, blåmärken och ärr på låren. Revbenen och blåmärkena läkte. Av tandvården fick hon som brottsoffer helt gratis fasader implanterade i munnen, vita och skinande var de och de förändrade henne. Ett minne inetsat i hennes själ mer än all misshandel och ensamhet: Hennes eget försiktiga, smärtsamma leende i tandläkarens spegel. Hon var plötsligt en annan, hon kunde vara en annan. Någon. De fina tänderna  behövde uppbackning, och det blev hennes nystart. Hon la allt hon fick in efter det på läppar att le och pluta med. Hy att skimra inuti. Ögonbryn att rama in helheten med och hår att svepa med. Hon såg på tutorials på Youtube och övade tills hon var fullärd i konturering och färgmatchning och skuggor och hårvård. När hon så fick chansen hos Sture att inte bara bli ny men att faktiskt vara egen, då valde hon en salong. 

Salongen är fullbokad i tre veckor framåt. Det har aldrig hänt tidigare och Dina vet varför. Det kan visserligen ha att göra med att julen närmar sig och många vill snygga till sig, men Dina är säker på att det är för att skvallret går. Damerna hoppas på att Dina har något saftigt att berätta, dessutom vill alla veta hur det är med stackars Sture. De fina burkarna med gegga i flyger nästan från hyllorna ner i kundernas kassar, prasslandes av det rosa silkespapper Dina använder för att understryka varans exklusivitet. Dagens sista nyfikna kund gav sig av lätt rusig av bubbel och med nytt skvaller att föra vidare, säkerligen om hur sliten den annars så välvårdade Dina var. Konstigt nog känner hon ingenting när hon i huvudet räknar ihop förtjänsterna samtidigt som hon skopar geggig fuskkräm. Att spela orolig hustru var ingen konst. Det gick alltför lätt, som om hon trodde på det själv. Det knackar på dörren, upprepade gånger. Dina får snabbt in hinken i kylen och drar av sig handskarna. Hon föser spetsgardinen i dörren åt sidan och ser kvinnan och flickan från olyckan stå där utanför. Kvinnan har en julros i handen, flickan en burk pepparkakor. Hon släpper in dem, de kramas tafatt. Dessa två är de enda förutom polisen som hörde hennes anklagelser gentemot Sture. Hon får hålla tand för tunga med dem, tankarnas knutar sliter hårt, hon får akut huvudvärk.  

Alla fasader är tunga att bära. 

Irja Liljeholm