Irja: La Mer (Dina: Trassel) del 9

I spegeln är ansiktet tärt. Dina anar grå strimmor i det stripiga håret, strimmor som verkar ha krupit fram under natten. De vita tandfasaderna är alltför vita i kontrast till den flammiga hyn, läpparna är svullna och fnasiga och hon har påsar under ögonen. Flugorna bet henne i kinderna natten igenom. Hon somnade tillslut i soffan, utan någon hudvårdsrutin eller yoga, och det syns och känns. Minst två tankespår snurrar obehärskat inuti, det blir vilt och trassligt. Hon ville ha frihet, pengar, hon ville bort från rastlösheten. Å andra sidan är Sture väldigt snäll och deras hem så otroligt behagligt och vackert. 

När hon kom på honom med att ha en hemlighet för henne tappade hon behärskningen. Vad dolde han mer? När känslorna exploderade var det som att betrakta sig själv utifrån, känslorna var av den sort som hon alltid sett till att hålla inlåsta, så pass inlåsta att hon ansett sig stå över dem. Efter utbrottet kom hon till bedarrning, hon tvingade sig till kyla, till att återfinna den bekanta, behärskade överlevnadsinstinkten och kunde därför automatiskt iscensätta en plan, en plan helt i linje med sådana hon tidigare utfört och lyckats väl med. Men den här gången gick det snett, som det verkar.  Tanketrasslets virrvarr retar henne, hon kan inte reda ut det och det gör henne trög. Dina är van vid motgångar, men hon är inte van vid sådana som hon inte kan hantera.  

När Dina mötte Sture för första gången på kyrktrappan och beklagade sorgen upplevde hon ett sorts frändskap. Han var uppenbart ensam i sin sorg. Han bar en illasittande kostym som knappt gick igen över magen. Hela han var bred, stor, en heffaklump med utmejslad käklinje och gråsprängd tjock kalufs. De snälla ögonens panik släppte när hon diskret svängde med håret och la en hand på hans axel, hon fick ställa sig på tå för att nå. För honom var hon god och omtänksam, det kändes ovant och fint. När hon sedan tog tag i att ordna begravningskaffe och kom till huset han delade tillsammans med sin nu avlidna mor, då rös hon in i märgen. Det var värre ställt där än i många av de grytt och hålor som hon hade tvingats försöka värma sig i under årens lopp. Hon stannade hos Sture, byggde ett drömhem för sitt drömjag, men ändå kom flugorna tillbaka och med dem rastlösheten som hon helst kallade för tristess, Bonjour Tristesse, det lät mer sofistikerat så. 

Dina har kunder i kalendern, hon måste avboka dem. Hon är livrädd för de rykten som säkerligen redan börjat spridas. Händernas darrningar är värre än vanligt. Sur smak i munnen. Den silkiga ensemblen hon drar på sig ger inget schwung. Ska hon helt enkelt fly fältet? Det ligger en del innestående medel att plocka ut från företagskontot. Men då är det kört, det skulle se väldigt illa ut och inte finnas någon väg tillbaka. Tankarnas trassel är förgörande hopplöst, vilken tåt hon än drar i släpper knutarna inte taget. Hon glömmer helt att fråga sig vad det är hon egentligen vill. Dina gräver i väskan och hittar en karta diazepam, sväljer två av dem med en klunk kallt kaffe från gårdagens kanna och kör iväg. Först till salongen där hon ringer och avbokar veckans kunder, rösten är hes och svajig. Hon tejpar upp en handskriven lapp på dörren:

Stängt på grund av privata omständigheter. 

Om hon inte får komma in till Sture ska hon sitta i korridoren utanför tills de släpper in henne. Han ska inte vara ensam. Dessutom vill hon vara där när- eller om- han vaknar, så att hon vet hur illa det är. Så att hon vet vilken av de trassliga inre rösterna hon ska lyssna på. 

Hon glömmer igen att fråga sig vad det är hon egentligen vill.  

Irja Liljeholm