Irja: La Mer (Sture: Lucia) del 13

Kylan lägger äntligen sin frost över stad och land. Stjärnor lyser klara i arla stund. Granar skakar av sig sina täcken och vaknar, torrfrusna snöflingor dalar från ristande grenar. I varenda kyrka, i alla daghem, i skola som på kontor skrider denna dag Lucior, tärnor, drängar och tomtenissar in, omhuldade av fladdrande ljus, doftande av lingonris och stearin. De välkända hymnerna är en andakt, en rörelse där rötter slingrar sig om varandra i tillhörighet och förväntan. Så även på lasarettet. I korridoren utanför rummet där Sture legat i mer än en vecka skrider ett Luciatåg fram. Sköterskorna har öppnat alla dörrar så att patienterna som inte kan komma upp ändå ska få höra och se en skymt av den särkklädda musikklassens fjät. De vackra tonerna söker sig in i Stures själ. Den själ som dåsat och haft rejält tråkigt medans Sture hållits nedsövd, en själ som nu spritter till av det välbekanta vackra och sjunger med i texten; Nu vaknen och glädjens Lucia är här, och natten mot morgonen vänder. De skimrande ljusen i kronan hon bär, och hoppet i hjärtat hon tänder… Det fladdrar i Stures ögonlock, fransarna silar vacklande ljussken in i ögats receptorer. Läpparna rör sig, bröstkorgen lyfts, huvudet vrider sig mot ljuskällan. Det blixtrar av smärta, det är mörkt i rummet, bortom det uppfattar Sture sång och tassande fötter och Lucias ljuskrona. Till den ljuva sången blir Sture sakteliga ett med sin kropp. Han är desorienterad, mer förvånad än rädd. Han är tung i kroppen, har stickningar i huden, blixtrar i huvudet när han vinklar det. En minnesbild formas inuti blixtarna, hans brud i vitt med en kniv i handen och ett stort skrik i munnen. Han blandar ihop Dina med Lucia, kanske? Han känner sig illamående. Fragment virvlar genom minnet. Den hala trappan. Greppet som lossnade om ledstången. 

Så mörk är natten i midvintertid… Sture glider ner i sömnen. 

De kommande timmarna fogas pusselbitarnas kalejdoskop samman på nytt. En läkare vid hans sida som talar om hjärnskakning och benbrott och järnbrist och läkning och prognos. När Sture öppnar ögonen igen sitter en tjock polis vid hans sida, Karlsson var namnet, och vill veta vad som hände. Jo tack, det vill Sture också, rösten är hes och halsen sträv. Han föll. Blev han knuffad eller jagade han någon? Sture hostar, försöker förstå varför polisen frågar om det. Visst var väl Dina där? Karlsson frågar. Sture minns att hon var rädd och arg. Skriket i hennes mun. Det blixtrar till men han vet inte om han minns eller är orolig. Han vet inte om några ord hittar fram ur den raspiga strupen innan han faller nedåt, inåt.

Rummet ligger i eftermiddagsdunkel när han vaknar till. Ett förtätat ljus som vare sig är dag eller natt. Det är någonting som lockar honom. Utanför fönstret virvlar snöflingor, stora, tjocka, tröga och lugnande. Han känner doften innan han ser henne. Hon doftar så gott. Hans Dina. Hon ler men ser trött ut, och som skrämd. Så skönt att hon sitter här hos honom. Att hon är hel. Sture somnar, utan att falla. 

Rummet ligger i mörker, men hans minne är kristallklart. Och hans hjärta värker. Hur kunde hon ropa sådana elaka ord till honom? Hur kunde hon tro så dåligt om honom? Vem är hon egentligen, en demon som jagar honom eller som själv jagas av demoner? 

Irja Liljeholm