Irja: La Mer (Vanja: Rutin) del 1

Vanja trampar försiktigt för att inte halka i den halvt frusna modden på parkeringen. Hon klickar bilen öppen, sätter sig i den med en plötslig utandning, som om någonting hon hållit hårt i lossnar. Hon fryser fast hon svettas. Det är kallt och polokragen kliar. Glasögonen immar. Vallningar i vintertid. Skallen är full av slammer, färger, leenden och sneda blickar. Kroppen är full av tickande oförlöst tid. Hon startar motorn, kör hemåt på rutin. Går igenom dagen som flytt på jakt efter trygghet, balans. 

I morse hade hon ögonen öppna innan väckarklockan körde igång. Öppna ögon i vintermörker, det säger ingenting om vakenhet men desto mer om sömnlöshet.  Hennes morgonprocedur är helig, om den någon gång störs blir hela dagen skelögd. Allt i rätt ordning för att inte den efterhängsna sömndimman ska ställa till det för henne. Uppmärksam på sonens snoozande, lyssna efter tecken på att han faktiskt kliver upp. Göra nyttig gröt åt honom, smuggla i lite chiafrön. Gröt som allt som oftast står orörd på köksbordet när hon kommer hem från jobbet. Stjäla en kram innan hon åker. Börje, hennes älskade unge. Han är i sena tonåren nu och hon får inte lägga sig i, fast det värker i hela henne när han sitter ensam vid datorn på sitt rum i timmar. Den där renheten, regelbundenheten och vilan som hon styrt honom och sig själv med har inget grepp om honom längre. Den stöttande förutsägbarheten som gjorde att hon klarade av att ge honom allt. Det var det största ansvaret, och den största lyckan. Börje, överraskningen som gjorde att hon valde undervisning istället för forskning. Allt det hon drömde om som ung destillerade hon till nytta när Börje kom. Den glödgande kraften hon ibland känner av som ett eget väsen i ryggmärgen, att hon kan mer. En sorts stolthet utan prestation. Fåfänga? Vanja kör, hon flyter fram i sin bil över den allt halare vägbanan. 

I skolan strävar hon efter att visa de truliga ungdomarna att disciplin ger färdigheter de inte visste om att de besatt. Hon vill visa dem att friktionen i upprepning och inlärning kan ge en inre eld syre. Hon kör, andas djupt och låter bli att blunda. Hon vill så gärna att Börje ska få brinna. Kanske han gör det när hon inte ser på. Som tonåringar väl gör? Kanske hon ändå ska slå till och boka en exotisk semester åt dem till jul? Blått hav, palmer, vit strand, värme att mötas i, mor och son i harmoni… Mamma skulle bli galen förstås om julen inte blir som den brukar. 

Det finns så mycket tid att organisera och mäta in nu när han börjar bli stor. Det finns allt mindre att dona med. Och konstigt nog går tiden snabbare av allt det som det är mindre av. Det känns som om tiden förnekar logiken i det hela. 

Mörkret är kompakt. Vägens sträckning bestäms enbart av reflekterande stolpar vid vägrenen. Dubbdäcken bultar mot modd. Hon kastar sig på bromsen innan hon hinner förstå vad hon ser. En kvinna i vitt mitt på vägbanan, med armarna uppsträckta. Bilen sladdar, hon drar i ratten, släpper bromsen och ställer sig på kopplingen. 

Irja Liljeholm