Irja: La Mer (Vanja: Äkta) del 14

Kemisalen är än så länge öde. Vanja hade vakat över den här salen när rektorn tyckte att allt skulle moderniseras. Hon ville inte ha någon digital smartboard i sitt klassrum. Hon ville inte ha några höj- och sänkbara skolbänkar. De stabila borden i guldgul furu bar märken efter åtskilliga experiment men även av inristade namn, ömma hjärtan och ett och annat könsord. Salen ligger högst upp i den gamla skolbyggnaden, med utsikt över staden från djupa fönstersmygar. Det är ett rum som luktar skola; kritdamm och stolskrap och kemiska föreningar. Vissa saker ska man helt enkelt lämna ifred. Numer är de andra lärarna avundsjuka på henne där de sitter i sina sterila ergonomiska digitala klassrum där bänkar inte kan ristas och det moderna skär sig mot lärosätets väsen. 

Vanja plockar fram burken hon fick av Dina. Det står La Mer på den, men Vanja tvivlar. När Challa och hon skulle ge sig av efter deras fina möte, ville Dina ge dem en present. Dina var hjärtligt glad att de så spontant och omtänksamt kommit på besök. Hon var så ledsen för att hon ställt till det för dem, och plockade burken Vanja nu håller i från en hylla. Vanja som visste vad krämen kostar ville absolut inte ta emot den men Dina insisterade. Det blev lite obehagligt, men att inte ta emot gåvan vore att förolämpa. Dina plockade ännu en burk från hyllan, men tvekade och tappade den klumpigt i golvet. Istället för att ta upp den tog hon en annan från glasdisken att räckta över till Challa. 

Det var i det ögonblicket allt inom Vanja viskade misstänksamhet. Det är en sån där magkänsla hon har, den som alltid har rätt när det gäller. Hon vet om Börje har skolkat, hon känner på sig om att en elev har fuskat, hon får in vibbar när någon ljuger, fast hon förstås inte alltid vet om vad. Vanja portionerar ner halva teskedar av krämen i petriskålar och ställer ut dem på skolbänkarna lagom till första ringningen. Eleverna droppar in och ser nyfiket på skålarna. De älskar lektionerna när de får experimentera. 

Idag, säger Vanja, ska vi inte bygga en reaktion. Idag ska vi destillera fram komponenter. 

När eleverna gått efter en mycket lyckad dubbeltimme, sätter sig Vanja i en av fönsternischerna. Hon stirrar ut mot snön som faller och är ledsen över att hon hade rätt ändå, igen. Hon har en lista på substanser som då verkligen inte hör hemma i den originella versionen av krämen. Och det som saknas på de innehållsförteckningar hennes elever ställt samman är just det som den äkta varan prisas för, här finns inga alger eller jättekelp, ingenting fermenterat över huvud taget. 

Dina är en kvacksalvare. Såvitt Vanja kan se finns det som tur är inga skadliga ämnen i krämen, men den innehåller då rakt inte några ingredienser som återfuktar eller lindrar. Dina säljer undermåliga produkter till ett ockerpris under ett gediget varumärkesnamn. 

Dina känns så sårbar, så trasig, som att hon håller sig samman av ren viljekraft. En ensam människa, en desperat människa. Vanja tycker om Dina. Kanske det är Vanjas vanliga beskyddarinstinkt som spelar henne ett spratt? Tanken på hur Dina klädd i vit kashmir förorsakade olyckan på den hala landsvägen, på hur hon efter det snabba förloppet inte hade utrymme för något annat än sin egen panik. 

Vad ska Vanja göra nu? Vad är äkta?

Irja Liljeholm