Camilla: Syrene, del 5

 Sockret knastrade fortfarande mellan Majas tänder där hon spejade mellan plastväxterna på fönsterbrädet. Hon hukade sig lite för att inte synas.

Grannfrun fick besök. Bildörren öppnades och de gula stövlarna svingades ut ur den gamla Mazdan. Men hon såg lite mer sliten ut nu, grannfrun, inte som när hon hade skridit fram i morse. Men stövlarna…Den gyllengula färgen sken som självaste solen. Sken upp hela gatan till och med.

Ut ur bilen på förarsidan kom även med stor möda en annan person…det var ju Inga-Lill på berget! Vad i hela friden gjorde hon här? Hon brukade ju aldrig hälsa på någon här? Hon brukade ju förresten inte hälsa på någon. Det var ju mer så att andra som hade hamnat i problem brukade hälsa på henne för att folk sa att hon hade speciella förmågor.

Någonting kramades ihop i bröstet på Maja. Hon bara måste få vara med där. Hon ville också få se stövlarna på nära håll. Hon ville vara med, höra till. Hela jäkla livet hade hon väntat på sin tur. Bara varit snäll och dragit sig tillbaka så fort någon tog över eller började kasta elakheter omkring sig. Men nu fick det vara nog.

Hon flög ut i garaget, slängde upp frysboxen, grävde och letade, rev händerna på gamla kantiga älgfärspaket och märgben. Drog på sig täckjackan och vinterstövlarna, tog käppen som stod vid sidan av tvättstugedörren och makade sig andfått väg till nummer 8. Som hon aldrig hade gjort på de tjugotre år som gått sedan grannfrun flyttade in.

Smög  försiktigt uppför uppfarten, tänkte på sin fina nya höft som gjorde att hon kunde plocka kantareller och fiska igen. Ringde på.

Dörren öppnades och grannfrun, Syrene tittade förvånat ut mot Maja.

Maja sträckte fram ett tilltufsat paket av plast och tidningspapper.

 

-          Hej. Vill du ha en lax?