Camilla: I Mermelindas kök (24)

Mermelinda hämtar konjaken ur vitrinskåpet.  Köksvärmen och den brännande klunken gör dem båda rosiga. Elins väggklocka knakar fram sina tick-tack.

”Pappa gick igenom isen. Han drunknade och jag såg det hända.” Simon sätter ner glaset.

”Han var en olycklig människa. Ihålig, tom.” Simons röst stockas och han måste minnas allt han försökt glömma. Den här enda gången måste han försöka få med allt.

”Det var en krigszon du föddes in i.”

Mermelinda sätter händerna över ögon och panna, havet går vilt inom henne.

”Vem…varför?”

Simon drar efter andan och börjar om.

”Du och jag föddes båda i ett litet hus på andra sidan Lumlaskogen. Mamma hette Linn, pappa Martin. Mamma var snäll men inte frisk. Hon orkade inte med livet riktigt. Pappa var en skugga som kom och gick.

Så föddes du och du var du det finaste jag sett. Du strålade som en stjärna. Grälen och slagen blev värre, jag gömde oss båda och tog sedan hand om mamma när pappa försvann igen. Ibland rasade han in med vänner som drack för mycket, då tog jag med dig till den gamla eken vid bergsfoten. Där satt vi ofta flera timmar i sträck, lekte med stenar och pinnar och åt smörgåsar som jag tagit med. Du pekade och pratade. Somnade för det mesta till slut innan jag bar hem dig.

En natt mitt i vintern var det värre än någonsin. Jag hade hämtat dig och gömde oss båda under köksbordet. När skriken till slut tystnade vågade jag nästan inte titta. Jag trodde mamma var död först. Sönderslagen var hon. Jag tog med dig och sprang ända bort till granngården för att be om hjälp. De skickade efter Elin som kom med sina salvor och brygder. Sitt lugn. Hon sade inte mycket men tittade på mig som ingen hade tittat på mig förut. Hon såg mig. Och dig. Hon pratade lågmält med mamma, baddade och smörjde. Jag tror att tanken föddes då. Hon var den som kunde ta hand om oss.

Tre dagar senare hade jag gått bort till halvön, där älven är som bredast. Älven var igenfrusen och det låg nya skidspår över till andra sidan. Från bysidan såg jag plötsligt pappa komma gående. Han gick snabbt, ilsket, och jag tänkte att mamma inte skulle överleva den här gången. Om jag skulle ställa mig i vägen skulle jag nog inte heller överleva, men vem skulle då ta hand om dig? Han närmade sig och jag vände mig om och sprang. Plötsligt hörde jag ett rop och när jag vände mig om var han borta. Först när jag tog några steg framåt såg jag isen som brustit och sedan hans händer som famlade, försökte få fäste, hans huvud, han såg mig men kunde inte ropa, bara uppspärrade ögon, en öppen mun, sörjigt isvatten...kvävda ljud.

Jag bara stod där. Kunde inte röra mig. Tittade på när hans rörelser blev allt långsammare. Så var han borta. Inte ett ljud. Bara is och någonstans därunder i mörkret, min pappa. Som jag var så rädd för.

Jag tänkte att jag måste åka bort. Att de skulle fråga vad som hänt. Vad skulle jag svara? Att jag lät min pappa drunkna utan att ens försöka hjälpa? Hela tiden kunde jag inte sluta tänka på vad som skulle hända med dig.

Mamma blev tokig. När pappa inte kom tillbaka gick hon in i sin egen värld. Det fanns så lite tid och jag visste inte vem jag kunde vända mig till. Så jag såg till att Elin hittade dig. Lämnade ett brev hos grannfrun att mamma behövde hjälp och att jag följde med pappa på resa. Jag försvann.”

Mermelinda lägger sina händer på Simons, de är iskalla nu trots stugvärmen och konjaken.

Simon känner hennes värme.

Bröstkorgen mullrar som marken alldeles innan en jordbävning. Tusen frusna tårar som aldrig kunde gråtas smälter, smälter av hennes varma händer, av hjärtat som slår bredvid honom, av blicken som på riktigt möter honom över konjaksglasen. En tioårings skräck och sorg får finnas till, får röst och luft här, hos henne, hos älskad syster, solskensflickan som han aldrig ville skiljas från. Hon är här nu. Hon minns inte men förstår. Hon älskar? Ja, hon älskar honom. Hans tårar faller i tystnad på köksduken och hon smeker hans händer som även de börjar tina upp.

”Min bror” viskar hon och gråter även hon.

För tioåringen som var så ensam.  För Elin som var så modig.

”Älskade bror.”