Irja: Bortbytingen (12)

På fönsterbrädet står tre små, sådana som prasslar. Grå med luvor och klotrunda allvetande ögon. Starka nävar och mycket, mycket önskekraft. Den största av de små stampar ilsket med foten och skakar med skägget så att den seende genast tystnar, fast han tar ett sista danssteg i bara farten. Stortomten, ungefär 17,51 centimeter hög, tar sats genom att muttra en skala och hötta finger:

”Okej. Okej. Okej. Vi föll för gröten, fattar du ej?

Varför denna tortyr?? Du ska veta, din lille filur,

du stör! Vi har gehör.

Perfekt. Be nu om ursäkt.

Nu,

du!”

Den lille tomten är rasande rytmisk när han talar, det är visserligen grötrim, men han framför det med entusiasm. Rösten är melodisk och bärande, samtidigt mild. För stortomten kan faktiskt inte minnas senaste gången då han bestämde sig för att bli sedd av en människa, och han har svårt att dölja rörelsen. Ja, det måste vara en hundrafemti, tvåhundrasjuttifem år sedan sist, något sådant. Han har nära till känslorna, den här tomten. 

Den seende känner sig alldeles renskrapad på tankar och beslut. Han kan se, det kan han. Men det här har han aldrig sett förut.  Eller hört. Visst, han var övertygad om att de fanns på riktigt, tomtarna. Men nu står där tre livs levande tomtar framför honom, sådana som rimmar och pratar i sång och visst luktar något också, något han vagt känner igen men inte kan identifiera. Hans tro och hans förnuft sätts på prov, det liknar ett matematiskt problem han inte riktigt kan lösa. Sagovärlden och den riktiga världen. De ska vara separata. Sagovärlden är en plats i hjärtat. Den riktiga världen är en plats i huvudet. Stortomten står alldeles still och ser på honom, med fingret ännu lyft. Han menade allvar med sitt krav på en ursäkt.

”Förlåt… Förlåt… Jag ville ju bara att ni skulle komma fram… Jag vill ge er lite gröt. Och jag vill be er om hjälp. Förlåt. Snälla? Jag har kakor med mig också! Och lussebullar. Förlåt!”

Tomtarna vänder ryggen mot honom, lägger armarna om varandras ryggar, huvuden tätt ihop. De konfererar. Och han, den seende, har bara att vänta.

Irja Liljeholm