Irja: Bortbytingen (16)

Den seende ska ut på ett viktigt, sagolikt äventyr. Han kanske skriver historia. Hjärtat pickar fågelsnabbt, andningen i stötar, benen pinnar på. Bara han når fram till husgaveln utan att mormor ser honom, där står skidor och stavar nedstuckna i snön. Han undrar hur länge det kommer dröja innan solen går ner. Den står ungefär mitt på himlen, men han vet inte om den är före eller efter mitten. Å andra sidan vet han inte heller hur snabbt den sjunker. Han fumlar fast bindningarna och smyglappar lågglidande över gårdstunet. När han kommit i lä bortom sångdungen stannar han och plockar fram kartan. Den är levande och tydlig, såhär utomhus i friskluften med ljushimlen. På den reser sig mormorsstugan och tomteladan och vävstugan. Där svajar farfarsgranen, ståtar hagen och gladstenen, gärdsgårdsporten. Högre upp på kartan studsar bäcken, och dolt under snöhopar sover hjortronfältet vintersömn. Vargkullen är otäck, men tomtarna verkade inte oroa sig och han tror på dem. Med hjälp av den här kartan kan han inte åka vilse. Faktiskt hör han farfarsgranens lockrop redan, den kastar upp blåskimrande barrvisor där i fjärran. Den seende tar fart och ger allt. Mandeln är len mot fingrarna inuti vanten. Han släpper inte taget om den. På toppen av sin energi når han fram till granen. Han lutar sig mot den, den smeker och värmer med lenstickig sötma. Den lockar, vill du komma in, vila dig? Pojken klappar om granen och tackar den, är ödmjuk men har bråttom. Kan du förstå? Jag kan och jag tror och jag ber, svarar granen och susar lite extra. Den erbjuder en kvist och förtydligar: När orken tryter och synen blir dubbel. Vila näsa ögon mun i mig, andas tre gånger, du ska bli vederkvickt. Den seende tar emot gåvan, sticker in den i skärpet och färdas vidare. Han fortsätter såsom kartan anvisar honom, mot hagen och gärdsgården, men hur han än flyter på verkar avståndet bestå.

Irja Liljeholm