Camilla: I Mermelindas kök (8)

Tårarna brände bakom ögonlocken. Arga ångande tårar och fläckade kinder, knutna nävar och fasthållna tummar.

”Men det blir ju inte bättre!” Mermelinda nästan skrek.

Mormor Elin satt på farstutrappan och tittade på nyckelpigan som kröp över hennes seniga, solbrända hand.

”Hur vet du det?” Elin tittade inte upp och det gjorde Mermelinda galen att hon var så himla lugn. Tolv år gammal och hopplöst inklämd i en värkande, växande barnkropp som knoppades, rev och kliade.

”Vad bad du gammelmödrarna om när du gick till gamm-eken i torsdags?” Nu tittade Elin upp och Mermelinda hann inte ens dölja sin förvåning över att Elin visste att hon hade bett om hjälp. Jävla Elin. Allt visste hon. Hon ville egentligen inte svara, men var för trött och för arg för att stå emot.

”Jag bad om kompisar. Frisa och Linn gör ingenting annat än att retas och förstöra mina grejer hela tiden. Jag har aldrig nån att prata med på rasten. Och vad händer? Det kommer en ny spydig tjej som kommer att göra allt ännu värre! Hon ser precis likadan ut som de andra. Hon pratade bara med Linn på rasten." 

Elin lyfte på handen och visade nyckelpigan som kröp i cirkelmönster över handens ådror. 

”Titta på den här lilla damen. Jag ska berätta något för dig om nyckelpigor. För länge länge sedan hade bönderna flera svåra år. Skörden åts upp av insekter och många familjer svälte. De visste inte vad de skulle ta sig till och bad till slut till den stora Modern om hjälp.

Bönderna och deras familjer var besvikna och arga när bara mer insekter dök upp. Nu skulle det verkligen inte bli någonting över av skörden, trodde de. De blev förtvivlade. De nya små insekterna såg lustiga ut, små röda baggar med svarta prickar på ryggen. Först när bönderna såg att de nya insekterna åt upp de andra insekterna, förstod de vad som höll på att hända. De tackade den stora Modern för hjälpen. Skörden blev rik och ingen behövde svälta mer. Sedan dess hjälper nyckelpigorna till varje år genom att äta upp de insekter som skadar. 

Jag menar bara att du kanske kunde vänta med att bestämma dig för vad det är för en slags insekt som nu har landat i din klass. Tills du i alla fall har pratat med henne. Vad heter hon, flickan?”

Mermelinda satt nu längst ner på farstutrappan med en klump i halsen. Hon stirrade på asfalten och skrapade med sin slitna sko mot en maskros som tagit sig upp genom en spricka. Hon hade inte lust att säga någonting. Hon var arg på Elin som alltid visste mer, visste större. Men någonting hade redan hänt i bröstkorgen. Kanske skulle det bli bättre i alla fall? Hon reste sig knyckligt och slet med sig skolväskan innan hon gick in. Stannade till vid dörren och mötte Elins blick.

”Juna. Hon heter Juna.”