Camilla: I Mermelindas kök (22)

Solen letade sig med sina första strålar upp bakom berget på andra sidan älven. Mermelinda satt på farstutrappan, väl inpackad i Elins gamla täckjacka. Hon höll en mugg rykande hett kaffe med frusna fingrar. Det var riktigt kallt, skulle nog komma snö idag. Hennes andedräkt blev molnpuffar som steg och försvann för varje kaffedoftande utandning.

Inom henne hade jordens axel ändrat position och allt såg annorlunda ut idag. Allt hon visste, längtade efter och drömde om hade fått ett annat ljus över sig efter nattens upptäckt.

Om Martin var Simons pappa och Simon verkligen var hennes bror, betydde det att Martin även var hennes pappa.

Elin, varför berättade du inte? Du måste ha vetat. Du blev mamma för din kärleks barn.

Det kan inte ha varit en tillfällighet.

Men varför mindes hon ingenting av hennes föräldrar? Det var bara en bror som hade skymtat till i drömmarna.

Hon skulle ringa Stavros idag och meddela att hon skulle vara tillbaka efter helgen. Hon hade aldrig varit borta från restaurangen längre än en dag, heller aldrig känt sig så avlägsen från den världen som nu. Som om hon satt i en bubbla och inte visste hur hon skulle komma ut ur den.

Ett kallt knappnålsstick på näsan fick henne att titta upp. Gnistrande, dammlätta snökristaller seglade ner från en reva i himmelsduken. Allt blir nytt, tänkte hon. Allt kläs i vitt, blir infruset, får en skimrande yta och ett skyddslager som dämpar alla ljud.

Hon såg något röra sig uppe vid kurvan. Någon kom och gick, var på väg mot henne. En man. Solen bländade henne och hon var tacksam för tårarna.

Det var hennes bror.