Cecilia / Nisse och de 3 vise

“Nisse, vad ska vi göra idag?” frågade jag.

”Göra, göra, göra. Ni människor måste alltid göra något.” Nisse korsade armarna över bröstkorgen och försökte karska upp sig. Det gick inget vidare. Vi fick ett skratt anfall båda två.

”Okej, förlåt. Jag formulerade mig fel.” Jag försökte igen; ”Nisse, vad ska jag få lära mig idag?”

Nisse tjöt av skratt igen. Jag fattade ingenting denhär gången. Han rullade runt med händerna  om magen, tårarna sprutande och hela hans lilla kropp skakande av skratt.

”Jo”, sa Ragnar, på riktig norrländska helt plötsligt. ” Lära, lära, lära. Ni människor är så vetgiriga att jag konstant förundrar mig över att era huvuden inte spricker med all den information ni stoppar i dem hela tiden.”

”Men Gertrud berättade att du är fjällräven som vet allt som finns att veta”, sa jag frågande. ”Får inte du sprick-skalle-bank då?"

”Det är just det som är grejen”, sa Pe. Hon lyckades alltid få sina ord att smälta in som ljummet smör när hon tog del av diskussionen. ”Vi är alla full-lärda. Jag tror att idag är kanske den dagen som är som gjord för att gå till det stället där du också vet allt. Det där stället där dina alldeles egna tre vise män bor”.

”Ja, ja, ja!” Jag kom på mig själv med att hoppa upp och ner av glädje, nyfikenhet och inspiration på ett sätt som jag inte gjort sedan jag verkligen var ett grodyngel – i alla fall i människotid mätt. ” Var är det? Hur kommer vi dit? På skidorna? Med Bertil? Eller till och med kanske flygande med Stor-Mor?”

Bertil slog en av sina stora, lurviga brunbjörnstassar om min ena axel och rufsade om min mössa med den andra.

”Du, tjejen – du behöver inte åka nånstans för att komma till det stället där du vet allt som är värt att veta om allt och ingenting. Det sitter här!”

Han slog sig mitt på bröstet med tassen som just rufsat iväg min luva.

”Va? I dig?” Jag kände mig som ett levande frågetecken.

”Nej, nej, nej”, fnissade Nisse som såg ut som om han  höll på att kissa ner sig av skratt. ”Ursäkta mig, jag måsta ta mig till ”de små nissarnas hus” ett litet tag. Jag är snart tillbaka.” Han vickade sig iväg mot snö-grottan.

Stor-Mor och Pe log mot varandra på detdär sättet som bara de som varit mammor och nu är mormorar kan.

Stor-Mors tass rörde sig mot mig och med en av sina långa drak-tass-klor pekade hon mot mitt hjärta. Jag kände hur jag blev alldeles varm i bröstet och halsen öppnade sig med en känsla som om jag helt plötsligt ville sjunga hela arior med domherrarna och koltrastarna.

”Där, i ditt hjärta, där bor dina tre vise män”.