Irja: Bortbytingen (20)

Kanske tar han i lite för mycket.

Kanske var kraften han kände Näckens och inte den egna.

För solen börjar kasta skuggor. Allt längre skuggor. Och hans pinnande ben och stakande armar tappar sammanhanget.

Nu är trollstenen nära. Han kan känna lukten av den. Fotsvett, unken andedräkt och pölsa. Det knyter sig när han tänker på att Lillasyster är hos trollet. Sikten blir sämre, han stakar framåt, uppåt går det, rädslan ger sig tillkänna. Mandeln snurrar runt i vanten, skaver lite. Han tar i allt han orkar, ändå svider kylan mer än ansträngningen värmer. Kylan tilltar alltefter som det gråblå slukar mer ljus, det gråblå som skvallrar skymning. Han huttrar, biter ihop, ryser, fryser. Skidställ men bara pyjamas inunder. Snöflingorna ändrar konsistens, gaddarna fryser hårda och hala, föret ändras. Han glider bakåt på varje tag när han måste uppåt. Han måste hinna fram. Bara måste. Flytande över hjortronfältet väntar älvdimman, hon stiger upp ur sankmarken och böljar runt inför den seendes ankomst. Pojken kommer, och hon lägger sig till rätta runt honom. Hon slår en sköld och omhuldar honom, håller undan kyla och masserar små mjölksyrade muskler, hon blåser till och med in fuktigt grepp, en sorts älva- valla, under skidorna. Den seende slutar huttra, får in mjukhet i rörelserna igen och det går plötsligt lättare att staka sig uppåt, han fryser inte längre. Men det fortsätter att skymma. Och nu dalar solen och blir skuggorna längre i ett tempo som kan mäta sig med tyngdlagens.

Och där är det.

Trollet.

Stenen.

En stor grå bumling. Den seende ser att det andas. Det är sådant man måste vara seende för att kunna uppmärksamma.

Modet finns i hjärtat och pojken tar av sig skidorna, sticker ner dem i snön. Mandeln i vanten. Och skymningen gör sig redo, hon börjar lägga sin filt tillrätta över världen, mörkret närmar sig. Den seende börjar gå. Baklänges. Och han sjunger så vackert han bara kan, om trollmor, o aj aj aj aj Buff. Ett varv. Två varv. Tre varv. Nästan mörkt när han kommit sista varvet runt. Han skyndar sig ner på huk, gräver med ursinnig snabbhet genom snön, ner mot marken. Stenhårda marken. Han river och drar, får loss en tova, en jordkocka sitter fastfrusen i den. Av med vanten. Han ger mandeln en puss, och lägger ner den under trollbaken. Han rusar mot skidorna, kan knappt se dem längre, det är mörkt nu. Marken skakar när trollet vaknar. Och iväg far den seende. Inte se bakåt. Inte se bakåt. Inte se bakåt, vad du än gör. Han glider på hal snö, halkar glider flåsar sladdar bort, undan.

Det är mörkt nu. Alldeles mörkt. Han är nära att krocka med en vänlig ensambjörk. Hon flagar och tar gärna emot sällskap men ger inga svar. Så vad gör han nu? Hur ska han hitta hem? Det här hade han inte tänkt på. Dessutom har han inte den blekaste aning om magin fungerade. Pojken tappar all ork, men dessvärre också all rädsla. Han står bara där och uppgivenhetens bläckfläck rinner över. Han hänger på stavarna och står stilla. Han är förlorad.

Handen värker av köld. Han glömde vanten vid trollets bädd.

Han tycker sig höra mamma gråta hans namn.

Irja Liljeholm