Camilla: I Mermelindas kök (27)

”Som du vet var jag adopterad och har bara haft Elin som familj.”

Stavros nickade och blängde på Matti som satt och strålade med hela sin långa gestalt på den skrangliga köksstolen. Helvete också, skulle de gifta sig? Hur länge hade det här pågått? Marken försvann under fötterna på honom och han var tvungen att koncentrera sig på kaffet för att inte tappa fattningen.

”Vad jag inte visste…var att jag har en bror. En bror som i många år rest jorden runt som sjöman och som för en tid sedan samlade mod för att söka upp mig. Fast när han sedan kom hit, till restaurangen, blev allt för mycket och han bestämde sig för att skynda sig iväg. Men då kom du och trodde att han kommit för kvällsjobbet.”

Nu tog Matti själv till orda.

”Jag ville inte berätta vad jag heter, var förvirrad och ville egentligen bara fly. Jag hade drömt om ögonblicket i så många år. Sedan jag var tio år gammal. Ute på sjön kallades jag alltid matrosen, senare blev det Matti. Men jag heter egentligen Simon. Jag är Mermelindas storebror.”

En kompakt tystnad lade sig i köket, bara sjudandet från spisen hördes. Stavros var så lättad, så lycklig för att Mermelinda inte än var förlorad, att han blinkade bort tårar som Mermelinda och Simon trodde berodde på deras återförening. Hans Mermelinda kunde fortfarande bli hans. Det var en bror som hade dykt upp, inte en älskare.

Mermelinda lade handen på hans arm. ”Vi är också tagna. Det finns fortfarande så mycket att prata om och upptäcka.”

Stavros tittade på hennes rödmålade läppar, hennes stora, runda, mjuka kropp och ögonen som kunde se rakt igenom en. I Simons ansikte såg han nu liknelsen han inte hade kunnat sätta fingret på. Herregud. Vilken historia. Dessutom fick han nu en chans att göra någonting åt sin hemliga kärlek för henne.

De skulle skratta åt det i många år efteråt, att den första fråga Stavros ställde till Simon var denna:

”Varför en elefant? Varför skickade du en elefant till henne?”

Simon tittade upp, förvånad över språnget, hade förväntat sig kronologiska frågor om föräldrar, minnen, efternamn. Mermelinda såg lika förvånad ut, hade inte ens tänkt tanken.

”När jag var femton och började läka ihop så smått efter allt som hänt, jobbade jag hela tiden med en sjöman som visste allt om djur. Han berättade om elefanternas minnen och deras otroliga familjeband. De minns familjemedlemmar, kärlekar, goda vänner eller fiender, även om de inte har sett dem på många många år. Jag brukade tänka på det här ofta och hoppades, så innerligt, att Mermelinda också skulle kunna minnas mig på något sätt. Jag hoppades att jag fanns inpackad någonstans inom henne och att hon skulle kunna känna igen mig när hon såg mig. Vansinnigt förstås. När jag sedan var i Indien och vänner berättade om Ganesha, Ganapati, elefantguden som står för en ny början, var jag tvungen att ta med mig statyn till henne.

Schalottenlök puttrade i olivolja, saffran, ingefära. Bredvid spisen låg tärnad pumpa och kanelstänger som strax skulle brynas i julkryddningen. Stora, rostfärgade ungsformar stod uppradade längs kaklet. Mermelinda såg färska blommor i färgade glas vid stenelefanten. Stavros måste ha satt ner dem när hon var borta.

Om en stund var hon tvungen att sätta igång med en miljon praktiska göromål för helgens gäster. Men just nu, i just det här ögonblicket på ett kallt kakelgolv i ett pyttelitet kök, med en bror och en vän inom räckhåll, en vacker stenelefant som tronade i hörnet, gammelmödrar som viskade och skrockade och en varm slinga av Elinkärlek som höll ihop allting, var allt väl.

Allt var väl.