Irja: Bortbytingen (21)

Pojken rasar ner på knä, skakar. Fukten han svettats fram fryser fast och tynger ner honom. Han saknar hopp och knän kan inte bära utan hopp. Armarna hänger, stavarna ligger utfläkta. Han ser upp i det svarta alltet och saknar mamma. 

Då tänds himlavalvet.

Det dansar av guld och sammetsregn och rödkraft där uppe. Där sjungs arior och kanon och visor. Det luktar fyrverkerier och popcorn och rökelse. Ja, himlavalvet får nattliv och lyser upp, det fäller färgvågor över snön. Förblindar och bländar och är detta det sista den seende ska se i sina dagar? Han lossar på skärpet och plockar loss granruskan. Han drar in dess doft. Tre gånger. Trösterikt, visserligen, men han behöver starkare magi än det här för att komma hem. Ögonen tåras, mamma! Då känner han värmen av en mjuk fuktig nos mot kinden. Pojken ser rakt in i de gula, lysande ögonen hos en stor gråsvart hund. Den klipper med öronen mot honom, slickar ivrigt och välmenande hans kind, viftar med svansen, skuttar baklänges, kom nu, kom med.

Så då gör han det. Han följer efter hunden. Den springer före, stannar och viftar, väntar in honom. Tack vare den himmelska symfonin kan han se snölandskapet framför sig. De närmar sig en dunge, hunden springer in i den, pojken förlorar honom ur sikte. Efter lite tvekan tränger sig även pojken in mellan sly och buskar, rispar kind och stöter iskall barhand. På andra sidan dungen en kulle. En kulle och nedanför den ljus. En stuga i ljus, en ladugård i mörker men med viftande tomteluvor.

Pojken drar häftigt efter andan, det liknar en snyftning. Han kramar hunden, hårt. Och kastar sig nerför backen, mot stugan. Mot värmen. Kärleken.

Vargen nickar mot sina bundsförvanter som firar seger inne i ladan, innan han försvinner upp mot vargakullen igen. Ikväll ska här ylas i norrsken.

Det är knappt den seende kan ta av sig skidorna, knappt benen bär honom upp för trappan. Han öppnar dörren och trillar in i farstun. Sedan blir det svart.

Han vaknar av att mormors telefon ringer. Han ligger nedbäddad i sängen, det är julafton och han är varm och mjuk och lugn, och alldeles vansinnigt hungrig. Det luktar gott. En välbekant doft. Vad är det som doftar? Han öppnar ögonen. Ser rakt in i liten systers klarblå blick. Hon är tillbaka. Han lyckades! Det är en sällhet att känna sådan kärlek och tacksamhet som han känner i denna stund. Sådan ödmjukhet. Mjukt lägger han handen mot hennes silkeshår.

”En dag ska jag berätta för dig vad du har varit med om, och allt det innan du ens var dygnet gammal..!” Hon suckar belåtet, smackar pratsugna läppar.

Och plötsligt vet han vad det luktar. Det luktar hemma!

I samma stund hörs en välbekant bilmotor brumma ute på tunet. Pojken hinner ut på trappan samtidigt som pappa kliver upp för första trappsteget. Den seende flyger in i trygga armar.

Äntligen hemma! 

Irja Liljeholm