Camilla: I Mermelindas kök (10)

Han försvann. Lämnade den värld han kände, solskensflickan han älskade mer än allt, mamma som hade dött fast kroppen fortfarande levde. Pappa som var bara ett spöke som rörde sig i utkanten av hans minnen, de utan dofter och ljud.

Han gick och gick tills havet tog vid. Snubblade omkring och letade mat ur soptunnorna innan han hittade ett skepp han kunde få jobb på, som springpojke, diskpojke, kökspojke, städpojke. Våg för våg förde honom ut i det stora, det okända, obegränsade. Värken i bröstet och alla frusna tårar vävdes in i musklerna som växte i pojkkroppen. Han skurade, rensade, skrubbade, målade, tjärade, skalade, sopade. Kanske fanns det en Gud som bar honom men han kunde inte känna det, han var tyngdlös, svävande, ensam. Nästan ingen.

Tidiga morgontimmar var de svåraste. Då mindes han hennes knubbiga små händer, hur gräddiga och mjuka de var. Hur hon brukade sträcka ut armarna när han kom hem från skolan för att sedan ge honom ett tandlöst, blött leende som brände i hans maggrop av lycka. 

Han drunknade inombords varje gång han inte kunde tänka bort det ofattbara, det outhärdliga. Att han inte fick vara hos henne. Men hon var trygg. Det var en droppe tröst i ett hav av sorg. Hans solskensflicka skulle få det bra. Hans Mermelinda.