Irja: Bortbytingen (13)

Stortomten och hans nära famnar varandra och laddar samhörighet. Förväntan är stor och de vill inte framstå som för ivriga. Det är värdigheten, den är viktig för tomtar. Egenvärdigheten. Egenheten. Delegenheten. Tomten och hans familj är väl insatta i den seendes ärende, spejaren har gjort sitt jobb. Stortomten hade inte riktigt väntat sig att den seende skulle ha den omusikaliska makten att locka fram dem så snabbt. Han respekterar honom för det, samtidigt som han ömkar honom. De är sådana plågoris, de där människorna med sitt ständiga oväsen! Stortomten och hans nära har varit tvungna att flytta undan fasta människoboningar gång efter annan, alltefter att vägarna lagts i nät över landet (åh, det värsta av allt, det är mopederna!). Dessutom har det sedan en femtio år sådär blivit allt vanligare med störande vibrationer från känslostrypande mikrougns- strålning och från ett allt intensivare bruk av tankebedövande elektrisk laddning. Allt ska vara ljus och ljud nu för tiden… Den näringsgivande tystnaden jagas på flykten… Fast i ärlighetens namn. En djup och skamlig hemlighet bär stortomten med sig. Jo. En gång hamnade han, en sisådär nästan, på ett ungefär, av misstag, på en sådan där moderna tiders ladugårds- fest, huspartaj kallades det visst. Det stod en man på scen och slog på blänkande apparater med hörlurar på huvudet. Högtalarna hoppade. Människorna dansade ensamma men i grupp tills de föll i trans. Den lille tomten. Å, den stackars lille stortomten, det höll på att bli honom övermäktigt. Basgången stal hans hjärta. Rytmen styrde hans ben. Melodin befriade honom från eftertänksamhet. Åh, det djuriska i honom. Han hade en himla tur att bonnkatten han åkt ut med var lika likgiltig och skygg som alltid. Kattan sprang hem med honom, men det tog nog en tio, femton år innan han blev sig själv igen. Och minnet, ja, det minnet är ett av få som inte släpper honom lös. Den falsksjungande pojken som nu står där och väntar har en egen rytm, och en kraft som är en knopp tomten gärna vill vattna. Trots falsksång och sneda danssteg. Det är en ovanlig sort, den lilla människan. En seende. Han nickar mot de andra, de har sugit på förväntan en stund nu, de är ivriga att sätta igång. Med maten. Man måste ju prioritera här i den moderna världen.

Irja Liljeholm