Irja: Bortbytingen (8)

Den seende har grubblat sig fram till en plan. Tankemödan har stelnat till en skyddande sköld, han vet vad han ska göra, hos vem han kan få hjälp. Kaffepannan på spisen, mamma sitter lutad mot kuddar, blek är hon, järnstark är hon luktar hon. Mormor som ännu är två, det ena ansiktet av kärleksfull förtröstan och tillförtro. Det andra ansiktet vänder hon mot kaffehurran och mot fönstret som vetter mot de som prasslar. Det är ett ansikte med bekymmersrynkad panna och vaksamma ögon.

De prasslande står i fönstret med utsikt mot ljushuset. De står där allihop med händerna knäppta framför läppar de kniper ihop liksom den starka gör, de gör detta med hjärtskärande medkännande en stund innan de drar sig in i skuggornas konferenscenter. Som vanligt börjar de med formen, men ytterst kort och slarvigt den här gången. De parerar några argument om trollkonstitutionen visavi tomtelagen. Sedan tar allvaret vid. De prasslar inte bara för skojs skull. De löser problem. Konstant. Därför är de här. De har en mening och alltid, alltid ett syfte. De är den sortens arbetare alla jobbannonser efterlyser, ingen nio till fem mentalitet, självständig problemlösarförmåga och resultatorienterad. Det är bara det, att prasslarna är extremt, ja alldeles vansinnigt mycket, egensinniga.

Gröt på bordet, kokta ägg och socker salt. Kaffe te juice. Mjölk. Mamma med blonda tufsar i bädden, tom tekopp bredvid henne på pallen, liten trollunge vilar alldeles stilla i mammavärme. Den seende sitter på pinnstol med filt över axlarna, mormor donar och nynnar. Nynnar som om det vore ett vanligt nynnande och inte en besvärjelse.

Så vad tycker du, nynnar mormor, är hon inte fin, din syster? Har du sett efter ordentligt, har du nosat på henne, har du känt så go? Den seende är ensam med sin syn och stirrar ner i smörad sockrad gröt. Gäspar för att dölja ordträngdhet. Vad ska han säga? Men mormor nynnar, lyfter försiktigt på dotterns täcke, kikar diskret för att försäkra sig att blodet inte flödat än mer, gode gudinnan skydda och bevara oss, och hon nynnar. Ett barn är fött…

Irja Liljeholm