Cecilia / Utför, med Nisse

Den mjuka snön flög om öronen, gran och tall grenar ven förbi,  glittret från Stor-Mor virvlade högt och lågt när vi rutschade ner för berget i ofantlig fart på Nisses släd-konstruktion. Det röda luciabandet var mjukt att sitta på , fast lite halt samtidigt.

”Håll i luvan!” tjoade Nisse och slank än hit och än dit med varje släng släden tog när den ändrade riktning.

Jag kände hur silver och guldtrådarna i hjärtats bonad hade kontakt med Bertil, Stor-Mor, Pe och Ragnar där uppe på sluttningen men ändå var jag lite vemodig.

I samma ögonblick som jag tänkt den tanken lade jag märke till en skir musik av försiktiga toner som kom ur skogen snett framför oss. Släden hade saktat ner eftersom marken blev plattare här.

Nu stod den still.

”Häääärligt”, viskade Nisse, satte pekfingret för näsan och munnen och himlade med ögonen åt mig att vara tyst.

Han pekade in mellan granarna.

Det var inte bara musik - det var massor med små, små ljus, överallt där inne. I snön, på marken, i granarna, till och med surrandes i luften.

Jag hörde trianglar, harpor, mjuka cymbaler, något som liknade fioler men var mycket lättare och finare på något sätt – ”finoler” berättade Nisse senare att de hette – och en väldigt försynt pling-orgel någonstans i bakgrunden.

Vi tassade närmare  - eller snarare, Nisse tassade och jag kröp.

Där, i gläntan, mellan granar, furor, björkar och tallar befann sig säkert minst hundrafyrtio nissar. Stora, små, gamla, unga. De sjöng, de trallade, de täljde på ved och träd bitar, några spelade med en glittrande fotboll som var förvånatsvärt lik den julgranskula som min bror Tobias saknat de senaste 3 jularna.

Runt omkring var en orkester av vättar med trumpeter, cymbaler, trummor, maracas och röda äpplen som de trollade fram en otrolig rytm ur.

Luften var full av små glittrande féer och änglar som flög omkring med ljus, harpor och silverstänk samtidigt som de busade och sjöng om vartannat.

Tre änglar hade fullt upp med att sno luvor av de fotbollsspelande nissarna och byta ut de mot luvorna i det andra laget så att ingen mer visste vilket lag de själva spelade i, eftersom det bestämdes av färgen på luvorna.

Féerna kryddade grytorna som nisse-morarna kokade i , samtidigt som de dekorerade pepparkakorna med olika färgers glitterglasyr.

Det var helt magiskt helt enkelt!

Fast, vad hade inte varit magiskt hittills?

Cecilia Götherström, 16 december 2013