Cecilia / Nisse, gryning

“Aaaaaaatchooooo! “ Jag vaknade med ett nysande, satte mig rakt upp och tittade mig runt om kring.

Utanför var det fortfarande mörkt och Morgonstjärnan skymtade vid horisonten. Sa man förrersten ”horisonten” här uppe i bergen? Jag hade alltid lärt mig att horisonten var där havet möter himlen...

En svag doft av blommiga örter sänkte sig över mig.

”Förlåt, jag sprayade lite väl mycket av Isis magi-spray precis”. Pe låg vid ingången, ihoprullad med toppen av sin vita , yviga svans under hakan. ”Det var nog det som fick dig att nysa.”

”Ojoj,barnet har redan nu fått magi-allergi” skrockade Stor-Mor som med ett mjukt, nästan ohörbart, bjällerklingande, tassade på tårna med sin stora draksvans i vädret emot oss.

”Barnet!? Jag är faktiskt 22 år!” fnyste jag.

”Kom hjärtat, vi går ut och hälsar gryningen välkommen”. Stor-Mor plockade upp mig med en tass som var bredare än min madrass och placerade mig mjukt uppe på sitt huvud där mina näbbstövle-klädda fötter dinglade mellan hennes ögonbryn.

Pe och Bertil följde med.

”22 år”, sa Stor-Mor. ”För oss är det inte ens ett barn, det är snarare ett grodyngel.” Hon slog ihop framtassarna och luften fylldes med ett silverglitter tunt och fint som den vänaste pudersnö.

Där satt vi då, utspridda på sluttningen och gråstenarna, viskandes för att inte störa de sovande fåglarna i det enda trädet.

”Hur gamla är ni då?” frågade jag.

”Det vet vi egentligen inte”, sa Bertil och gav mig en kotte som han suttit och tuggat på.

Jag kunde inte med att säga att jag inte brukade äta kottar till frukost, så jag småtuggade på en av kott-piggarna forfarande var hel.

Hmmmmm, hur kunde denhär kotten smaka precis som farmors mjuka pepparkaka med färska tranbär i?

Cecilia Götherström, 12 december 2013