I Mermelindas kök (17)

Andfådd och med sin väl tilltagna kroppshydda gungande vid varje steg närmade sig Mermelinda sin goda, uråldriga vän. Det bar uppför, stelfrusna kvistar och blad var lätta att halka på och hon satte ner sina skinnstövlar bestämt där hon gick. Den enorma trädkronan kom närmare och Mermelinda gick över från syn till känsel, visste att hon skulle missa det här mötet och hon skulle titta för mycket med ögonen i stället för med hjärtat. Platsen där eken stått i mer än sexhundra år var en platå mellan bergets stadiga fot och de sluttande ängarna som gick ner mot vattnet.

Hon var framme och slösade ingen tid, ställde sig på en gång med ryggen mot stammen och började vandringen inåt mot den plats där hon kunde ställa frågor. Hon hälsade den gamle med kärlek och lyssnade. Slöt ögonen, slappnade av, kände sträv bark under handflatorna och satte sig ner på en av de grova rötterna som bjöd sittplats. 

Hon måste ha somnat. Hon vaknade som ur en djup dvala och såg att ljuset höll på att förändras, det skymde redan. Hon sände sin hälsning och tack till den gamle och började gå ner mot huset. Hon kände sig ljus och lätt, kunde inte än klä mötet i ord men visste att gåvor hade utbytits. Mitt på sluttningen där hon gungade fram stannade hon tvärt som om någon hade ropat på henne. Som om marken plötsligt öppnat sig och blottat en glödande kärna steg ett namn till ytan i hennes medvetande. Namnet som ekade inom henne framkallade vågor av glädje och djupaste sorg.

Simon.