Camilla: I Mermelindas kök (18)

Han var vacker. Lång och senig, mörka lockar. De vackraste händer hon någonsin sett.

Han släppte henne inte med blicken för en sekund. Hon vek inte heller undan, höll hans mjukbruna ögon fast tills det blev varmt inombords.

”Vad heter du?”

”Elin.”

”Jag heter Martin. Vi flyttade in i Bergmans gamla hus för några veckor sedan.”

Hennes cykel stod lutad mot en tall och själv satt hon på en sten ute i vattnet. Han hade vadat ut en bit och stod nu framför henne. Jeansen hängde löst och skjortärmarna som var slarvigt uppvikta blottade solbränd hud och mjuka fjun. Han log.

Hon reste sig upp och kjolen kletade mot blöta ben. Han lät blicken rinna längs hennes mun, hals, mötte hennes blick igen men nu förvånad, tagen av laddningen mellan dem som tänt sig själv och nu brände i kroppen och luften.

Hon vadade tillbaka till stranden, hämtade cykeln och vände sig om mot siluetten ute i vattnet.

”Jag bor i huset bort mot Övergård. Kommer bara hit när jag hälsar på mina föräldrar.”

Hon cyklade iväg och visste att de skulle mötas igen. Hon längtade redan.