Irja: Bortbytingen (10)

Den seende sjunker ner till midjan i snö. Grötfatet balanserar oroväckande vingligt, folietäckt tack och lov, han går långsamt, är med i varje steg, känner efter på varje hinder. Måtte de kunna hjälpa honom, tomtarna. Det är ju det de brukar kunna, i mormors sagor, om man är rättfärdig och ser till att de har mat. Han har med sig mat. En tallrik full med gröt, socker, kanel. En nypa sälta. Mormors goda gröt. Innanför pyjamasjackan har han chokladkakor. Jo. Och lussebullar. Han norpade med sig. För om man tänker efter, vem vill väl äta gröt om. När. Jo. Ladugårdsdörren ska öppnas utåt. Den blockeras av en och en halv meter snö, vindarna har kastat flingor mot väggen och sedan gett sig på dem med efterdyningar. Flingorna är därför ihoppackade tätt, slätt. Han närmar sig gråten när han ser det. Det här klarar han aldrig. Så stor är han inte. Snyftningen drar in kyla i huvudet, det är en karg förnufts- kyla, han ger nästan upp. En korp sitter på fönsterbläcket, betraktar honom. Fångar hans blick. Pickar med näbben på fönstret, vickar huvudet sidledes. Den seende är uppmärksam och ser. Korpen gör om det, fäster ögonen i honom, väntar på kontakt, vrider det nätta huvudet mot fönstret, pickar glaset, vänder tillbaka, ser honom. Den seende lutar sig fram över kanten på snövaken han plogat upp, överkroppen fäster i tunn skare, de stora isflingornas verk. Han ålar, hasar, vickar, vrider sig upp på skaren, fördelar tyngden, skjuter försiktigt grötfatet framför sig. När han når det sammanpressade snöberget bär det honom uppåt. Triumferande knäar han till slut vid fönstret, mer än en och en halv meter över markytan. Korpen sitter kvar. Fladdrar inte till. Värdig är den, väntar. Den seende ställer ifrån sig gröten bredvid fågel, nickar mot den och tänker hej. Fågeln tänker hej tillbaka. Den seende puffar på fönstret. Det knakar. Känner med vantklädda händer längs med fönsterkarmen, hittar fästet, rycker till. Karmen gnäller och klagar, det är att det är torrvinter, kylan får träet att krympa ihop för att liksom värma sig i de egna fibrerna. Den seende svettas och puffar och svär faktiskt till. Och där, då. Då flyger fönstret upp, snärtar honom i pannan. Det bekommer honom inte och han kikar in i dunklet. I glädje och förväntan tumlar han oförsiktigt in, landar tursamt i hö. I vyssjande strävt hö.

Irja Liljeholm