Irja: Bortbytingen (9)

Den seende sätter sin plan i verket. ”Det är jul, mormor. Jag måste ge min gröt till tomtarna!”

Mormor blir glad, mamma nickar nöjd. Ett barns fantasi närt av folksagor, ett barn som bär sagoarvet vidare och samtidigt berikas av symboliska förklaringar för ondska, död, själviskhet, fåfänga. Goda slut eller katastrofala, hårt arbete och magi. En parallell värld med tonsatta flöden, tidlös hänförelse och häpnad.

Den seende hoppar ner från stolen, kan inte vänta längre, han snurrar en ryggpinne, stampar var är? Raggsockor pjäxor. Overall, direkt ovanpå pyjamas, får jag mormor? Tomtarna är hungriga! Den nyblivne storebrodern balanserar gröttallrik ut i farstun, ut på trappan. Mormor föreslår, ”du kan ju ställa den vid ytterdörren!” Det har han redan kalkylerat in:

”Men mormor… Du har ju alltid berättat att de bor i ladugården! Där”, han nickar, nickar mot ladan med hö och tomma stior, bortglömda prylar och knappt brukbara gistna redskap… Mormor ler, för ja, det stämmer. Det har hon sagt i alla när- jag – var – barn- historier, i talrika när- din- mamma- var- liten- anekdoter… I den kontinuiteten låter hon honom pulsa snö.

Den starka kan inte minnas att hon någonsin har varit så närvarande som nu. Så medveten, så stolt. Så älskande och maktlös. Hon låter honom gå och hoppas att han bara minns fantasin efteråt. Efteråt när allt blir bra. Tryggt. När hans pappa kommer. När en bil hittar fram. När en telefon kan telefonera. När det blir snart, när allt blir bra. Snart.

Den blonda blek men förvissad, tar emot en till kopp te med socker i. Nu. 

Irja Liljeholm