Camilla: I Mermelindas kök (16)

Det här är ett brev till Martin.

Martin, du är inte längre välkommen här. Du har alltför många hål i kropp och själ som hela tiden släpper in mörker och smuts utan att du märker det.

Jag önskar dig lycka men du är inte längre välkommen i mitt liv.

Jag väljer kärlek. Därför tar jag avsked av dig.

Vem hade skrivit brevet? Mermelinda lade det gulnade, vikta brevet åt sidan. Hon satt uppe på vinden, på den djupröda matta hon hade lekt oräkneliga timmar som barn, Flygande matta, vart reser vi idag?  Just papper brukade Elin ha ordning på. Hon ordnade sina anteckningar om örter och brygder nitiskt. Även recepten var prydligt uppskrivna eller inklistrade i pärmar. Men här, i den här avskavda pappersresväskan med krokodilprint, låg allt huller om buller. Det var inte likt Elin.

Stenar, en torkad blomma. Recept, vykort. Brev. Vem var Martin?

Ett foto av henne själv, sittande på farstutrappan i blommig klänning en sommardag. Hon måste ha varit ungefär tre år. Pekfingret i högsta hugg, tydligen i färd med att lära katten Lennart någonting. Ett annat foto, av en bäbis. Var det hon? Närbild, leende, blicken upp mot något eller någon. Kanske hade hennes biologiska mamma tagit bilden? Så länge hon kunde minnas hade Elin berättat, om och om igen, att hon var adopterad. Att hennes riktiga mamma hade blivit jättesjuk och gått bort. Goda krafter hade bestämt att Elin och Mermelinda skulle ta hand om varandra. Därför, förklarade Elin, var hon en slags mormor och mamma på samma gång. Fast en som blir till i hjärtat. Mermelinda kunde inte minnas någonting av tiden innan Elin och huset vid älven. Hennes första minnen var av hackspetten, och av Elins stora varma hand som omslöt hennes.

Hon lämnade pappersröran och resväskan och reste sig stelt. Hon fick gå igenom det här i morgon. Om hon ville upp till eken innan mörkret fick hon sätta fart nu.