Camilla: I Mermelindas kök (21)

Hon river runt i resväskan på vinden, bland torkade blommor och recept. Hjärtat bankar i bröstet. En bror. Men hur? Var är han nu?

Ett skrin med en snidad ros. Brev. Foton. Mermelinda håller andan, önskar att någon var här för att hjälpa henne, dela spänningen, rädslan, hoppet som plötsligt reser sig som livsträdet ur drömmen. Allomfattande, ofantligt.

Ett foto av Elin får hennes hjärta att stanna för ett ögonblick och suset i öronen tilltar tills hon är rädd att hon ska svimma. Hon kör ner huvudet mellan knäna, andas, djupt. Känner gammelmödrarna som vaggar, klappar. Lugn flicka lilla. Allt kommer upp i ljuset, tids nog.

På fotot en skrattande Elin, i famnen på en vacker ung man med mörka lockar och skrattrynkor kring varmbruna ögon. Unga, strålande. Förälskade. Förstånd och logik upphör att existera och olika tidslinjer smälter samman till detta nu.

Den här mannen arbetar i min restaurang. Det är Matti. Tillsammans med Elin. Det är inte möjligt.

Han är yngre än Elin, kanske tjugo, Elin närmare trettio. Han måste nu vara någonstans i åttioårsåldern.

Kallsvettningarna löper längs rygg och hals, det känns som om hon ska bli sjuk. Med darrande händer vänder hon på fotot och ser Elins välbekanta handstil. ”Jag och Martin, sommaren 1947”.

Martin. Och Elin. Ett kärlekspar.

Blixtar slår ner inom henne. Hon vet sekunder innan huvudet förstår och inom henne sprider sig ett lugn.

Pojken. Simon. Hennes bror. Servitören, Matti. En och samma.

Matti är Simon. Simon är Martins son.

Simon och elefanten. Blommorna.

Solskensflickan. Och pojken.