Camilla: I Mermelindas kök (14)

Uppe på krönet, med djupaste storskogen bakom sig och ljusgröna sluttningar framför sig, med uråldriga rötter, kunglig och trösterik krona och bark som tagit emot innerliga böner i hundratals år. Där står han, gamm-eken. Kung av skogsväsen. Fårad som gammelmödrarna själva men med ett ljus sprött och rent som en nyfödd stjärna.

En osynlig cirkel är dragen runt marken närmast den väldiga stammen. För här får mänskan vila. Här är slöjan tunn, och hjärtslagen inifrån jorden vibrerar genom mark och stam, söker sig in till trötta hjärtan och tyngda sinnen. I varje ögonblick omvandlas livsenergi från himmel till jord och från jord till himmel. Näring sugs upp från ursprung och början, från mylla och barndom, och dras upp mot drömmar och skapande, mot lätta energiers dans som darrande blad i kronans penselstråk. Näring från sol och stjärnor, från änglars ljusaste toner, sipprar ner genom nyfödda blad, ner genom kvistar och grenar och befruktar den tunga myllan med tusen kyssar av ljus.

Här minns man vad som glömdes när ljus kläddes i kroppar och fick namn. Under orden vilar vetandet som aldrig har bleknat. Här hos eken ställs frågorna som är böner från hjärtats mörkaste vrå. Här tänds stjärnor i rum som legat i mörker i evigheter. Silvertrådarna som löper från hjärta till hjärta i kärlekens enorma spindelnät fångar ljus här, darrar till och sprider hoppet som fötts. Drömmen som fått tala. Den flämtande lågan som tilltagit i kraft.

Han vet att hon kommer. Han väntar.