Camilla: I Mermelindas kök (20)

Ett livsträd. Hon drömde om trädet vars rötter hämtade sin näring ur Moder Jords glödande kärna, ur hålrummet där kärleken bor. Enormt, med en krona som bredde ut sig över himmel och rymd, omslöt planeter och stjärnor med mjuka, pulserande grenar och med ett riktigt hjärta som slog och blödde i stammen. Hon reste i drömmen från gren till gren, rakt genom blad och bark, svävade lätt och kunde se jorden på avstånd och andra solsystem i fjärran.

Hon fann sig vid enorma rötter, guldskimrande, vandrandes i trädgårdar som doftade järn och granbarr. Vid en ormliknande, slingrande trädrot stod en pojke som iakttog henne på avstånd. Tioårsåldern, mörka lockar. Smala armar hängde längs sidorna. Så ensam han såg ut.

Fragment av ögonblick blixtrade förbi. Solljus genom smutsiga fönster. En trasmatta, smällande dörrar. Samma pojke, hans varma hand på hennes kind. ”Solskensflickan”, viskar han. Han är ljus och trygghet. Simon. Hennes bror.