Cecilia / Vidare, med Nisse

“Ja, Stina det är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.

”Tack för att ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.

”Eran skjuts är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de adra nisse-mororna.

”Våran skjuts?” frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”

”Inget fel”, sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.

Ännu en lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet... Nu började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann. Nu förstod jag. Äntligen.

”Gläns över sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras egen komponerade versioner  av våra otaliga julskalder.

”Stjärna i granen...” tog änglarna vid.

Och så blev det tyst.

Musiken från finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där,  bakom dimman av glitter och flingor hördes tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.

En bred, vit tass kom ut ur slöjan.

”Pe!” tänkte jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.

En svart nos med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.

En varg!

En stor, vit, gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan materialiserades ur skimret.

”Var hälsade vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”... människa”, sa han.

 

 

Cecilia Götherström, 18 december 2013