Irja: Bortbytingen (18)

Omskakad stakar den seende vidare. Han tar det lite lugnare nu, den rullande lavinen och den solbländade visionen av high- fiveande jättar har satt sig i benen. Han närmar sig gärdsgården i makligt tempo, allteftersom stabiliseras knäna och avtar darrningarna. Enligt kartan har han kommit ungefär halvvägs.

Han når gärdsgården och vrider åt vänster, åt hållet lilltomten sagt att öppningen finns. Han är helt oförberedd på att se en rödklädd tomtefarfar. Tomten står där och viftar och hojar åt honom.

”Kom hit, här är det!” Den seende skyndar sig dit, bockar, gör anstalt att ge uttryck för sin förvåning. Men den rödklädde spänner ögonen i honom. ”Du har bråttom! Skynda dig! Varför är du så sen? Min kusin måste ha haft övertro till din magi.” Den seende bugar och tar sig igenom gärdsgårdshålet. Den rödklädde skidar före honom, med en enda skida, en enda stav. Ändå är han mycket snabbare än den seende, som är fem gånger så stor. De färdas över ett fält av snö, de närmar sig ett röse. I röset kryllar det av rörelse, av iver och idoghet. Den rödklädde gör ett lappkast, men fortsätter skida, nu baklänges, och lika snabbt som förr. ”Stanna inte. Du har inte tid. Ser du där uppe, solen sjunker! Skynda dig.”

”Men… men vad gör de?”

”Det är tomteverkstan.” Den rödklädde är kort i tonen, men han kan inte dölja strängen av stolthet som rycker till och får honom att brösta sig.

”Tomteverkstan? Vad gör de där?”

”Vad trodde du? Julklappar förstås! Allt det ni människor önskar er och lite till.”

”Men… Men … jag trodde det kom från affären?” Den rödklädde tvärnitar. Den seende måste stanna lika häftigt han för att inte krossa tomtefarfar med sin framfart, men han stupar istället på näsan. Han ligger där på marken i en snödriva och ser upp på den rödklädde gråskäggige.

”Sidär. Så om jag frågar dig, vad det är du vill ha mest av allt i hela världen. Då säger du att det är en I- någonting. Eller ett X- någonting. Eller pengar. Eller en nånting- board. Är det så? Är det verkligen det du svarar, om jag frågar vad du vill ha helst av allt i hela världen? Och min följdfråga är, att om det är så. Ja, om det är så, vad gör du då här?” Den seende blinkar, lite dumt, han känner sig ytlig. ”Det mina tomtar gör. Vi väver presentpapper och snurrar paketsnören. Vi pressar presentkort och viker rosetter. De äldsta och klokaste av oss formulerar kärleksdamm och hjälper givarna när dammet ska strös ut.” Den rödklädde spänner ögonen i den seende. Han blåser upp ett dammoln över sin hand och håller det flytande. ”Förstått?” Den seende nickar, tar emot den lille tomtehanden som räcks mot honom och låter sig dras upp:

”Jag förstår. Ni har det viktigaste jobbet som finns.” Han nickar. Men när han står rakt igen och ska till att tacka för hjälpen finns det ingen där. Bara ett röse likt alla andra. Ett fält, snötäckt. Och en lång räcka kvar att skida.

Han plockar fram sina lussebullar. Äter upp en, han måste, annars tryter orken. Men de övriga bullarna lägger han på en röse- sten. Bredvid kakorna. Fem stycken. Han tvekar. Äter upp två, han ska ju ut på ett räddningsuppdrag. Lägger ner tre. Ber om ursäkt, han menar inte illa, han är bara riktigt hungrig.

Och sedan skidar han vidare.

Irja Liljeholm