Irja: Bortbytingen (11)

Den seende ligger en stund efter fallet i höet, väntar bort snurret och möter korpens blick. Den pickar näbben mot gröten. Släpper inte taget om honom. Vägvisare. Han tackar den, och där står tack och lov en pall han kan skjuta in under fönstret för att nå upp till den förrädiskt kyliga gluggen och lyfta in grötfatet. Han harklar sig, ställer sig med ryggen mot fönstret, ännu hög ovanpå pallen, i ögonvrån korpen, den lämnar inte hans sida. Den seende harklar sig, spanar ut i skumrasket, får inte syn på dem. Han börjar prata:

”Hrhm. Hrm. Förlåt hörrni, jag ska försöka stänga fönstret igen. Jag vill inte att ni ska frysa, det vill jag då inte. Har ni sett, jag har mat med mig? Vart ska jag ställa den, julgröten?” Han får inget svar. Så han ställer ner fatet i höet. Det har bildats en hinna på gröten, men sockret glänser och kanelen är aromatisk. Han klättrar upp på pallen igen, och lyckas hjälpligt stänga fönstret. Korpen sitter kvar ute på fönsterbläcket och ser på honom utan att blinka. Den seende kisar men ser ingen tomte, hör inte det minsta prassel. Han vet att de är skygga, det vet han. Men ändå. Han är ju en vän! Ser de inte det? Och ensam. Och i behov av hjälp. Och han har mat med sig! Och det är faktiskt kallt. Han borde ha lyssnat på mormor och tagit på sig mer under overallen, nu har han bara den sömnfuktiga pyjamasen inunder. Han försöker stå stilla, han försöker faktiskt. Han vrider på otåligheten, ser i förbifarten att korpen skakar på huvudet. De seende utbrister:

”Jamen! Jag har bråttom! Hörrni! Kom nu! Annars…” Han tänker efter: ”Annars så… Sjunger jag!!” Han flänger slarvsnabbt sitt seende runt ladan och lyssnar efter prassel men vare sig hör eller ser det han vill.

”Okej då. Skyll er själva!!” Han tar ton. Falsk ton. Och sjunger den värsta sången av dem alla. Jo, den allra värsta. Ingen vill höra den sången. Ingen. Och speciellt inte när den sjungs falskt. Och orytmiskt. Den seende får upp farten, ökar tempot. Flaxar med armarna, hoppar ner på golvet. Jo, det är den sången. Tar små kliv, med armbågarna vingade i sidorna. Ta da ta da da da daaaa, skriksjunger han. Han börjar nästan ha roligt och bli varm, faktiskt, fast han vet att sången kommer att förfölja honom, ja tortera honom, de följande nätterna. Han tar ett danssteg bakåt och snurrar runt, precis som man ska enligt sången, och möter inte längre korpens blick. Korpen döljer huvudet under en vinge.

Men på fönsterbrädet.

Har ni sett… På fönsterbrädet…

Irja Liljeholm