Camilla: I Mermelindas kök (26)

Stavros var tidig, åkte till restaurangen redan vid tolv-tiden för att kolla förråden och baka mer bröd. När han försökte låsa upp dörren märkte han till sin förvåning att dörren redan var öppen. Hade Malin glömt att låsa igår?

Han stängde den tunga dörren och lyssnade intensivt i halvmörkret. Från köket hörde han slammer och låga röster. Han kisade när han gick mot köket för att inte gå in i bord och stolar. Köksdörren stod på glänt och dofter av ingefära, saffran och schalottenlök  nådde honom. Försiktigt öppnade han köksdörren och fick se Mermelinda och Matti vid spisen.

”Jag tyckte du sa måndag?”

Han var förvånad över svartsjukan som brände i maggropen när han såg de två tillsammans. Det här var Mermelindas kök. Bara han själv brukade få dela det med henne. Och varför var Matti här, han var ju sjuk?

Mermelinda hade sitt blommiga förkläde på sig, Matti stod tafatt bredvid henne men en lycklig glans i ögonen. Det irriterade Stavros gränslöst.

”Stavros. Vad bra att du är tidig. Vi måste prata.” Hon satte ner tre stolar vid arbetsbänken och hällde upp espresso till alla tre utan att fråga. Han ville egentligen säga att han inte ville ha hennes jävla kaffe, han gillade inte alls hur det här såg ut. Plötsligt slog det honom att han egentligen vetat länge att han älskade henne. Men han hade inte gjort någonting åt det. Och nu var det för sent.

Han satte sig stelt och tog motvilligt emot espressokoppen.

”Jag vet inte riktigt var jag ska börja.” Mermelinda sneglade snabbt på Matti och spände sedan ögonen in Stavros och harklade sig.