Irja: Bortbytingen (14)

Tomtarna samlas runt grötfatet, de ojar och suckar och gottar sig. De plockar upp varsin liten snidad träsked ur fickorna och börjar äta. Pojken vill säga något, men den minsta av tomtarna skakar på huvudet, hyschar på honom. ”Låt oss äta först!” Så pojken sätter sig ner på pallen och betraktar de tre små prasslarna som högljutt smackande ger sig i kast med gröten. Pojken begrundar det märkvärdiga i ögonblicket. Han undrar om detta betyder att det som kallas sagor är någonting annat än det han trodde de var? Om det faktiskt är historia istället? Det skulle betyda, att det finns förbannelser som nästan ingen kan häva. Att man kan sova i hundra år och väckas av en prins. Tomtar finns, det vet han bortom tvivel. Och då borde trollet han förnam rimligtvis inte kunna bortförklaras det heller… Och nu blir det på riktigt, rädslan. Han hoppas att han är en prins och inte bara en vanlig seende. Den minsta av tomtarna avbryter plötsligt måltiden, hon hoppar upp och ner och viftar med flätorna. Med ett stort skratt för hon handen till munnen och plockar ut… mandeln. De två andra gratulerar henne och deras skratt växer stort och starkt. Och doften blir starkare. Den där doften den seende så väl känner igen, men inte kan placera. 

Tomtarna skrapar fatet och gör sig noggrant rena. De tvättar sina ansikten med en tvättlapp, de granskar noga sina händer och varandras öron. Sedan diskar de sina skedar i ett ämbar vatten och oljar omsorgsfullt in dem innan de låter dem glida ner i fickorna igen. De vänder sig i grupp mot den seende, han gör sig beredd.

Irja Liljeholm