Cecilia / "nästan-jul", med Nisse

“Wooow”, viskade jag till Nisse. “Detta är ju rena sagolandet.”

”Jaaaa”, svarade Nisse. ”Fast det är ju ingen saga. Du är här nu. Med mig.”

Han tog ett stort kliv framåt, ur vårat ställe där under granen.

”Tjohooo! Tittut! Vi är här nu!” tjöt han, slog en kullerbytta och landade mitt i fotbolls matchen.

”Hej Nisse, hej Stina! Nu är julen nästan klar för allt det fina,” skaldade vättarna. Féerna ändrade riktning och flög åt vårat håll.

Sekunder senare hade jag en nystickad , vadmalsgrön, Nisseluva på hjässan, ett krus ”nästan-jul-brygd” i handen och baken placerad på en stubbe i centrum av skådespelet.  Ja, det var en stubbe denna gången!

”Vad är dethär för ställe?” frågade jag Nisse som höll på att kamma julbocken.

Han tittade pillimariskt på mig och svarade ; ”Skogen,” vilket följdes av en vindunderlig skratt-kör när alla 140 nissar samstämde.

”Ååååhh, Nisse humor i 180”, suckade jag.

”Neeej, Nisse-humor i 140” kom det från Loke som satt lite längre bort och täljde små skrin.

Och så vrålskrattades det igen samtidigt som det slogs kullerbyttor och volter mellan träd, stubbar, grytor, bockar, vättar och andra nissar tills allihop kippade efter luft.

Tre änglar satt på en gren lite högre upp och fikade julmust med två féer.

”Det är här som vi finslipar de sista delarna av tacksamheten inför Önskedagen”, sa de ena ängeln, hon med röda flätor och en tappad framtand, lite lik Pippi Långstrump på något vis.

”Nissarna fixar lådorna och askarna, féerna väver omslags sjalarna av drömmarna som svävar i skymningen och vättarna håller takten medans vi änglar smyckar jul bockarna.”

Den mörkhåriga änglen med tallbarr och mullbär i håret tog vid;

”När önsketimman är slagen ger vi oss av ut i trupp för att leverera tacksamheten i dess kokong av drömmar till alla de där ute som väver magin in människovärlden.”

”Och vilka är det?” frågade jag.

”Det är barnen, och alla de som via sina tre vise män har hittat tillbaka till sina barnahjärtan igen”, sa den blonda, pyttelilla, ljusblå ängeln som nu svävade över sin kvist och slog på triangeln som hängde där med sitt stjärnbeprydda spö.

Jag log och tänkte på morfar.