Irja: Bortbytingen (7)

Vargarna reser ragg när trollet kraftfull knäcker grenar skrubbar stammar röjer skare. Trollet går rak och stolt över sina ägor i beundran över lillknytets skönhet. Vargar sniffar blod och svett. Sniffar urkraft och styrka och oböjlig kärlek. Stugor därnere som långsamt dränks i himmelljus. Det dagas och vargar ryggar in i brunträdens gömmor. Det dagas och trollet har en sköld av gråsten med spår av kvarts och glimmer. Liten skygg korre studsar skare och garvar kottar. Krockar med stentroll och vässar klor och kastar nöt. Vindar som rutit färdigt för den här gången. Vindar som nu lägger sig att vila, tätt intill, ja inuti, så nära varandra de kan komma. De doftar när de gör så, de doftar barr och kåda, trolsk bäcksymfoni, spån och björksav. Trippande räv nosar mat. Nosar närmare och närmare stugorna, de som alltid prasslar i mörkret. De bekanta som lyfter på hatten och är artiga. Men nu. Nu anar räven mat som inte burits genom storm till den låsta komposten. Spetsiga öron lyssnar efter mer än vanligt prasslande, vågar han ända fram? Hör blond människokropp sträcka ut en fot under följsamt duntäcke. Hör en seende lägga tankar på hög, en seende som söker lösningar och räddning i handlingsplaner. Hör en stark kvinna knappa energiskt på en telefon som inte är mycket annat än en plastbit just nu. Räven vittrar den blondas blod. Räven vittrar nyfödd unge. Unge med ögon som ännu inte ser, ett jag som säger här är jag och här är jag här är jag var är du där är du detta är vi. Räven lämnar nätta klackspår i slätt snötäcke. Soppåsen är lätt att slita hål i. Oh, den maten. Den maten. Saliv i mungipedroppar, glupska tuggor och snart full, överfull, mage. Belåten räv lämnar dansande snöstuds efter sig när måltiden är avslutad, dansar liksom hiphoppandes över den farliga öppna gårdsplanen, viftar svansen mot bugande prasslare, försvinner ack så belåten in mot sitt.

Irja Liljeholm