Irja: Bortbytingen (15)

Den minsta av tomtarna tar ton. Hon är en sopran och drillar klockrent när hon talar till honom:

”Vi vet att du har problem. Vår vägvisare har berättat. Vi vet att du behöver hjälp. Du ska få den. Men det är bråttom. Du måste ut på äventyr. Det klarar du, vi kan inte slösa tid på att fråga dig om du vill. Du ska ut på äventyr. För det är som så, att troll inte tål dagsljus. De kurar sten när solen kliver upp. Och detta är din enda chans. För när mörkret faller och den sista solstrimman ger sig av, då återupptar trollet sin vandring. Om du inte skyndar dig nu, hinner du aldrig ifatt det. När du har kommit fram, ska du ta den här mandeln”. Lilltomten håller upp den, den är lika stor som hennes handflata, eller så kanske man kan säga att hennes handflata är lika liten som en mandel. ”Du ska ta den här, och gräva ner den under trollet. Och sedan ska du gå tre varv baklänges runt stenen och sjunga trollets vaggsång.” Hon tvekar, puffar på stortomten. ”Eller var det att han skulle gå medsols och sjunga baklänges?” Stortomten muttrar lite, räknar på fingrarna och ger till sist klartecken för det första alternativet. ”Är du säker?” Undrar lilltomten.

”Jag är säker! Annars funkar det inte.” Lilltomten nickar och tippar tappar ensam och trots sin ringa storlek majestätiskt över golvet, hon går fram till den seende och räcker mandeln mot honom. Den seende går ner på knä för att ta emot den.

”Tack så mycket, tack… Men… Hur ska jag hitta dit? Och vad händer sedan? Tänk om trollet vaknar?” Den lilla nickar. Hon lägger sin näve på hans barnahand, en ännu knubbig hand som är större än hela hon är, beröringen är närande och behaglig. För båda.

”Du ska få med dig en karta. Du måste ta skidorna, annars hinner du aldrig. Åk förbi farfarsgranen, vidare genom hagen, du kan gena en bit bortom gladstenen, där är gärdsgården lite trasig. Sedan ner till bäcken, och när du väl har tagit dig förbi den forsande stämman och dansat ur dig sprattlet ligger trollspektaklet bara en liten bit bakom hjortronfältet, alldeles till höger om vargkullen. Och kom ihåg. Du måste skynda dig så du hinner fram innan mörkret. Annars är all mandelmagi förgäves. Så snart du är klar, måste du lova att du skyndar dig undan. Och se inte bakåt. Lova mig det?” Den seende nickar allvarligt. ”Det är farligt.” Stortomten kommer fram till dem. Han har varit och rotat i ett hörn, han bär med sig en läderlapp. Den är ihoprullad, mörkgrön. Den seende tar emot den, han vecklar ut den och lägger den på golvet. De tittar på den tillsammans, och lilltomten förklarar en gång till.

”Men nu” säger stortomten. ”Nu får du skynda dig. Behåll bullarna själv, det kommer du att behöva. Och ät snö om du blir törstig. Si, ge dig av nu.” Och den seende klättrar ut genom fönstret. De tre små tomtarna vinkar och ler, det är riktiga förtröstansfulla varma leenden, det känner den seende. De tyckte han behövde det. För han är rädd. Riktigt, riktigt rädd.

Irja Liljeholm