Irja: Bortbytingen (6)

Den seende väntar länge. Kniper ögon hårt, inte se. Så rädd att möta trollets blick, så rädd att bli hystad upp och bortrövad. Händerna stängda. Fötterna som vill springa, både fly och hinna ikapp. Liten som är på väg att bli stor. Öppnar dem, de knutna ögonen.

Möter trollunges slöa blick. Mjölkmätt och födslovärkt. Skrynklad och tilltufsad. Luktande. Här är jag, här är jag, var är jag, vem är du, nu.

Den seende lyfter överkroppen. Liten varelse. Och systervarelse, var är hon? Måste varna. Famlar efter ett uttryck. Kall stuga, den som var varm nyss. Trollet tog med sig kylan in och lämnade även kvar ett tungt, fisande doftstråk. Den seende snyftar häftigt, det gör ont, strupen smärtar. Han dinglar i visshetens hejdlösa grepp. Det är alltså sant. Tar sats och vill ropa. För ett hjärta måste slå, luft måste flöda, händer måste smeka, mun måste klara forma strömmar till ljud. Till slut lossnar tårarna ur fruset fäste och smälter gommens band, släpper ut en seende pojkes varsel.

Den blonda är startklar som nya mödrar plägar vara. Hon vrider smidigt tillbaka insidan ut, min älskade lille, vad är det, vad är det min lille. Mormor rycks loss ur en stolsittande snarkning.

Den seende stel av rädsla pekar ordsnubblande på knytet som fridfullt läpputande gumtuggande nyskapad vilar på den blondas mage. Den seende travar för många ord på hög och blir inte förstådd.

Vuxna urkvinnor möts i dolt skratt och öppen kärlek. Har du glömt, lille skrutten min, mormor väckte dig ju, trodde du det var en dröm?

Förtvivlan när de inte förstår. När de inte ser. Hur är det möjligt, att de inte ser?

Irja Liljeholm