Cecilia : Hos Nisse och Gertrud

Gertrud rörde i grytan.

Den mest underbara kantarell doften spred sig upp emot det låga taket i “Nisse-stugan” och lade sig som ett tunt filter över hela rummet.

”mmmmm.... bästa soppan i hela socknen mamma...mmmmm” , kom det från Loke, Nisse och Gertruds yngsta son som stod på tå på en pall bredvid vedspisen med en halv limpa vörtbröd i handen redo att doppa.

”Loke, gå och sätt dig bredvid Tindra och vänta tills soppan står på bordet!” Gertrud föste iväg sin son mot köksbordet där hans syster satt och lekte med mina lovikavantar och katten under bordet.

 Sekunder senare stod kokkitteln mitt på bordet där vi satt med förväntansfulla leenden väntandes på att Gertrud skulle komma och sätta sig så att vi kunde hugga in i maten.

 Gertrud var en ruskigt stark liten kvinna med  gråa krulltofsar som stack ut under hennes ”kok-huckle” som hon kallade det. Med styrka och vighet vilke skulle fått en olympisk tyngdlyftare att ifrågasätta sitt eget träningprogram flyttade hon runt pannor och kastruller, möblerade om halva köket samtidigt som hon bar krus fyllda till brädden med varm äppeljuice till bordet och äntligen satte sig ner.

Ur förklädelsefickan plockade hon upp ett litet saffransfärgat kuvert som hon skickade runt bordet. Vi skakade alla kuvertet lite lätt över ena handflatan för att fånga upp de små flagorna av silverfärgat glitter som svävande därur.
 
”Lite magi i maten en gång om dagen håller Sparken på avstånd”, skrockade Nisse och vände sin glitterfyllda handflata över sin soppa.

Tindra, Loke och Gertrud följde.

 ”Sparken?” , frågade jag.

 ”Ja, det är min galne Nisses namn på doktorn bara för att han tycker det är så otroligt jobbigt att ta sig till doktorn på sparken”, förklarade Gertrud medan hon himlade med ögonen och klappade Nisse på handen.

 ”Vill du inte ha din magi?” frågade Tindra.

 ”Åh, ja, jo, såklart, givetvis!” Jag vände ner glittret i soppan och såg hur den förvandlades från ”bara soppa” till något som jag enbart skulle kunna förklara som ”gudomlig soppa”.

Cecilia Götherström, 3 december 2013