Camilla: I Mermelindas kök (12)

Barnet gav inte ifrån sig ett enda ljud på flera veckor. Elin vaggade och vyssjade, matade, sjöng, patrullerade nattetid och pratade i långa ramsor för att välkomna flickan in i sitt liv. Hon tog kontakt med myndigheter, pratade med rätt personer och fick veta att flickans mor hade omhändertagits och lagts in på psykisk anstalt i storstaden många mil bort. Fadern hade flyttat utan att någon visste var han fanns och en bror var försvunnen. Möjligen hos fadern men ingen visste säkert. Elin fick hjälp att fylla i de rätta pappren och väntade tålmodigt på fosterstatus. Flickan, visade det sig, hette Mermelinda.

Stora ögon följde Elin i allt hon gjorde. Inte en suck, inte ett ljud. På de långa promenaderna när hon spände flickan på ryggen och vandrade längs hela bergsfoten i Lumla, vande hon sig vid tystnaden som inte ville vika för någonting. Elin berättade om träden som lever och andas, om tjärnen som blänkte längre in i skogen, om portarna i berget som fortfarande fanns kvar efter kriget, om storgäddan i Avan och om skogens bästa hallonställe. Dag och natt pratade hon för två och väntade på ett tecken att frysningen skulle släppa.

Så kom den dag då hon ställde till med bullbak. Frysen var tom och det var dags att fylla på med fikabröd. Elin malde sin egen kardemumma och kanel och skulle just till att smälta smör, när hon hörde ett ”iiiiiiiiiiiiiih-iiiih” från barnstolen. Hon var så ovan vid andra ljud vid det här laget att hon blev rädd och ryckte till. Flickan pekade på morteln med kryddor och gav än en gång ifrån sig ett ”iiiiiih-iiiiiiih”. Tårar fyllde Elins ögon och hon blinkade snabbt för att inte störa det som höll på att ske.

”Ja men det är klart att du ska vara med och baka, flicka lilla” sjöng hon till och röjde snabbt bort från köksbordet för att kunna mjöla bakbrädan och sätta ner mjöl och kryddor på bordet. Mermelinda fingrade i den färskmalda kardemumman, knådade degbitar med små, kladdiga fingrar och slickade smör och pärlsocker samtidigt som ”iiiiih-iiiiih” blev ett ”maaaaaaaaa” och sedan ”äääääää”. Hon somnade långt innan bullarna var gräddade och klara och Elin lyckades bara nätt och jämnt rädda den sista plåten innan även hon somnade med kläderna på intill barnsängen. Lycklig. Hel.