Irja: Bortbytingen (17)

Gladstenen ligger vid en bergfot. Berget självt värmer sig under ett snötäcke. Inuti berget bor jättarna. Jättar är mycket intresserade av att vinna, de tävlar idogt och outtröttligt mot varandra, men även mot andra motståndare. Så tävlar de till exempel i blåskraft mot kastvindarna, de fyller lungorna med motvind och bygger snövallar. Högst snövall i korsdrag vinner. En fördel med det, är att renarna får markpartier där snön inte är särkilt djup, så de når ner till lavarna utan att behöva anstränga hovarna med att skyffla fram barmark. Jättarna brukar även rulla stenar nerför berget, inte särskilt utmanande men en jämngrå tisdag kan det duga. Hellre kastar de stensmörgås längs fjällsidan, skiffer brukar kunna studsa fint. Det finns strikta regler för hur man får kasta. Den jätte som vinner, det är den som kommer längst med flest studs, den får utlösa en lavin. De roar sig kungligt, de här jättarna när de framtvingar snörikets livsfarliga skrattsalvor. Och just idag kavar en liten seende parvel som har bråttom fram längs bergsfoten. Han hoppas att gladstenen finns om hörnet. Han behöver få vila lite. Uppe i himlen står solen aningen snett. Han har inte många timmar på sig, det tänker han. Är han inte framme snart? Han fryser tack och lov inte, han är varm av ansträngningen på skidorna. Ett djupt muller någonstans långt borta spärrar av tystnaden. Inunder mullret tycker han sig höra mormor ropa ut över gårdstunet, hon ropar och lockar på honom. De är nog oroliga nu, han har varit borta länge. Mullrets basgång tilltar. Han bländas av solen när han ser upp mot fjällkammen, kan se att det yr och dammar och att yrandet och dammandet kommer närmre. Det här hade han inte räknat med. Det här hade inte tomtarna varnat honom för. Den seende skidar för livet. Han måste hinna om hörnet. Mullret blir ett dån, ett brutalt trädknäckande kvistbrytande banbrytande dån. Nära honom nu, en vägg av snö som rullar hetsigt guppande yrande. Just när han ska till att kasta sig till marken med armarna över huvudet till skydd, uppenbarar sig gladstenen. Den öppnar sin dörr och föser in honom i skyddet. Där sitter han i torrt innandöme, omsluten av en glittervärld när dånet sveper in över honom och valsar förbi. Tystnaden efteråt är alldeles stum. Gladstenen öppnar dörren igen och han stapplar ut, lutar sig mot den granitgrå glatta ytan, smeker in sitt tack i den. Han tycker sig se två jättevarelser ge varandra en high five där uppe på bergstoppen, men han måste ta fel. Han har ju solen i ögonen. 

Irja Liljeholm