Cecilia / Hemma, med Nisse
I samlad trupp
gav vi oss av lite högre upp på fjället, följande porlandet av fjällbäcken som
hördes genom det tunna lagret av nysnö som låg som pudersocker glasyr ovanpå
det vita jättetäcket vilket packats ihop sedan senhösten kom med sina rikliga
gåvor av det kalla vädret.
Det måste ha
varit en underlig syn – en liten sjungande Nisse i spetsen, två dansande
fjällrävar, en lufsande, leende brunbjörn, en något vilsen men glad människa
och minst trettio domherrar som loopade upp, ner, och runtomkring hela skaran
på väg upp mot topparna.
Efter ett
litet tag kom vi fram till en stor snögrotta. Öppningen var en otroligt hög
port med iskristaller och sjungade koltrastar som smyckade det höga taket med
ljus och musik. Marken vid ingången var täckt med granris och doften av kåda,
tallbarr och pepparkakor spred sig från djupt där-inne.
Vi klev in.
”Hej Stor-Mor,
vi är hääääääääär nu!” tjoade Nisse in i det ofantliga utrymmet.
Något prasslade
och skakade där bakom. Silverglans och glitter föll som ett mjukt duggregn från
taket och där inne rörde något vitt sig emot oss.
Bertil, som
stod bredvid mig, nästan smälte ihop av sitt eget leende. Om du sett en
brunbjörn le med hela sin själ vet du precis vad jag menar. Ragnar tog min hand
i sin ena tass, Pe var alldeles tårögd och domherrarna sjöng i kör med
koltrastarna i en alldeles himmelsk, glittrande sång. Nisse gjorde någon
bugning som givetvis gick fel och slutade i en kullerbytta. En symfoni av skratt spred sig ibland oss
alla, och det var omöjligt att sluta.
Det allra
vackraste, djupaste och mest glädjefulla skratt jag någonsin hört kom emot oss
från allt det vita och silverglittriga.
Först trodde
jag att det var en isbjörn, sedan en drake, sedan en varg, sedan en hund – men nej,
det var en fluffig, vit drak-isbjörn-golden
retriever-varg-järv-silver-och-kristall-varelse med 6 stora jätte-tassar och en
svan som var längre än hela skidbacken där hemma vid gården. Små guldflagor
spreds med varje steg hon tog och svansen svepte till höger och vänster, höger
och vänster. Längst ut på svansen satt små, glasliknande bjällror eller var det
klockor? När de rörde sig kom det i alla fall någon slags musik ur dem och alla
regnbågens färger följde tonerna.
”Välkomna mina
underbara glädje-bärare-och-delare till mitt inre, mitt hjärta” ekade rösten ur
denna vita blobb som verkade bestå av enbart kärlek, magi, glitter och glädje.
Det kändes som
om vi kommit hem.
Cecilia Götherström, 9 december 2013
Reacties
Een reactie posten