Camilla: I Mermelindas kök (23)

Han kom och gick på grusvägen, försiktigt, som om var rädd för att trampa sönder någonting. Lång, gänglig, mörka lockar.

Mermelinda reste sig upp, visste inte vad hon skulle göra av händerna. Det knastrade i gruset när han närmade sig. Hon kände inte igen honom alls. Det fanns ingenting i hans ansikte som kändes bekant och en panikfjäril fladdrade i bröstet.

Så stod han framför henne och såg lika rädd ut som hon. Han tog hennes händer. Ingen av dem förmådde säga någonting än. Hans ansikte mjuknade, öppnades och en tioårings gränslösa ömhet bröt fram som solstrålar efter regn. Och där. I ett fruset leende, i varmbruna pliriga ögon och i beröringen, kände hon igen honom. Hon kände honom.  Hon drog snabbt efter andan men Simon höll kvar hennes händer med den beslutsamhet som varit hans reskamrat så länge. Hennes snyftningar klöv tystnaden.

Hon visste nu. Han hade fått hjälp, det visste han. Eken, som burit hans bön i så många år, hade sträckt sig efter det solskensflickan hade glömt.

De satte sig sida vid sida på farstutrappan. De få slingor värme som fortfarande gömde sig i älven steg som ånga, fläckvis, från det svartblå vattnet.

”Jag har så många frågor.” Mermelinda vände sig för att kunna leta fler tecken i hans ansikte, fler minnen, svar.

”Det har jag också. Men jag svarar på allt jag kan. Med risk för att för att vara en vekling föreslår jag att vi tar frågorna inomhus, det vore synd om vi frös ihjäl nu när jag äntligen har hittat dig.”

Mermelinda tittade storögt på honom, men var för tagen för att skratta, bara öppnade dörren för honom och följde honom in i det varma köket.