Camilla: Pepparkaksstaden del 1

 

Det var första december. Den där dagen då allting gick fel.

Alla grupper som skulle skickas ut på uppdrag var redo. Luften van klar och skimrande på de magiska vidderna. Awe som var nyexaminerad ängel hade fått ett uppdrag i den synliga världen och det surrade i honom av reslust och glädje.

De olika grupperna samlades vid Portalen. Enhörningar, vattenalver, trädandar och alla möjliga genomskinliga varelser radade upp sig i en lång kö framför den enorma bågen mitt på torget. Den var upplyst och redo att transportera alla på den här viktiga dagen.

Ljudlöst försvann den ena efter den andra. Drakar efter storänglar efter nissar klev fram i ljusbågen för att från ett ögonblick till ett annat försvinna från vidderna och landa på platsen där uppdraget fanns. Awe sträckte på halsen och rättade till sitt mörkbruna hår. Det var nästan hans tur. Efter älvan var det dags. Han klev fram med hjärtat fyllt av glädje och kände ljuset böja allt på insidan och utsidan. Ljus, mörker, stjärnfall, tystnad.

Så vaknade han i någonting mörkt och illaluktande, med stel rygg och öron som ringde. Han reste på sig för att försöka se var han hade landat någonstans. Klättrade upp på något som liknade ett mjukt staket och såg ner på vad som bara kunde beskrivas som en bil av skinn. Med enorma rep som ringlade sig över biltaket i zickzack.

Kunde det vara…en sko…? I hörnet av rummet som han befann sig i lyste en pappersstjärna av guld. Magen blev till en iskall klump.

En Nisse? Hade han skickats till den synliga världen som Nisse? Han var ju en ängel! Tränad i ljudlöst svävande och oförstörbar vänlighet! Inte småbus, hyss och att röra sig i en pytteliten, riktig kropp.

Det här var katastrof. Vad skulle han ta sig till nu?