Camilla: Pepparkaksstaden, del 4

 

Någonstans mellan medvetslöshetens lager känner Awe vibrationen som lyfter honom och drar honom tillbaka in i den lilla kroppen på en och samma gång. Som om kroppens alla strängar stäms.

Halvslutna honungsgula ögon möter hans. Hjördis tass på hans bröstkorg värmer.

 - Nu tar vi en sak i taget. Jag har bett om akuthjälp och du är nu här. Det finns inte tid att tvivla.

 - Hjördis. Jag kommer från det stora allvaret. Nissarna kommer från Pepparkaksstaden. Det är två helt olika saker.

 - Det tror du bara. Både Pepparkaksstaden och vidderna har fötts ur barnens drömmar. Och nu får du faktiskt hålla klaffen en stund. Så att jag kan berätta för dig vad uppdraget är. I det här huset bor Jonas med sin pappa Kalle. Jonas mamma dog för flera år sedan. Och nu har han tappat bort sig. Det är bråttom.

 - Med all respekt. Hur ska jag kunna hjälpa pojken med Nissebus? Makaroner i skorna? Inplastad tandborste?

Hjördis sänkte sitt stora huvud och spände honungsblicken i Awe.

 - Nu lyssnar du riktigt noga. U-p-a-g-u-r-u.

 - Förlåt?

 - Det är hindi och betyder ”läraren som är hos dig just nu”. Du är Upaguru. Jonas är Upaguru. Och jag förstås. Det här är som det ska vara. Och nu får det vara färdigbubblat, annars kan jag visa dig andra saker som jag kan göra med min tass.