Irja: Enhjulingen, del 11

 Becka

Det lovar att bli en spännande ny dag, den sömndepraverade natten till trots. Becka orkar inte putsa de leriga pumpsen så det får bli gympaskor till kjolen. Hon väljer de renaste hon har, ett par gula Asics. Blodfläcken syns knappt. Den kommer från näsblodet hon fick när hon krockade med en lyktstolpe för ett par veckor sedan då hon gick hem från jobbet efter att ha meddelats att hon fått det efterlängtade vikariatet. Hon var full av drömmar och fri från uppmärksamhet under den promenaden. Alltefter nattens tankar i timmar envist hållit sömnen stången har hon blivit allt säkrare på att någonting inte stämmer, fast hon kan inte sätta fingret på vad. Det första den adrenalinstinna Becka gör när hon kommer in på kontoret den här löftesrika dagen är att förorda att dykare går igenom fyndområdet i kanalen. Hon har knappt avgivit sin förordning innan den stoppas av kommissarie Gran som kommer förbi och klappar henne på axeln och kallar henne övernitisk. Vänta ett tag, säger han. Vänta tills patologen bekräftar våld eller drunkning. Men Becka känner i hela nervsystemet att det här inte är ett olyckligt drunkningstillbud. Kommissarien vill att hon ska kontrollera eventuella utgifter med honom innan hon hittar på något mer obefogat. Eftersom hon är vikarie och gröngöling, han säger faktiskt så, måste han hållas informerad om allt, han betonar allt, han har sin budget att tänka på. Och nej, definitivt ett nej till att knacka dörr i området, det finns inte på kartan innan patologen återkommer med sitt utlåtande. Vet Becka vad det kostar? Och vad var det hon tänkte patrullen skulle fråga folk om? Just det. 

Så det är så här det ska bli alltså. Becka känner sig som en spårhund som sitter fastkedjad i en bur och inte får komma ut och leka. Och det redan andra dagen på nya jobbet. Men i polishusets källare väntar ändå en samling med bevis, att kategorisera dem kan väl inte herr kommissarie tycka är övernitiskt. Vad ska hon annars göra, hon har ju inga resurser att tillgå?  

Med den sura sekreterarens hjälp får hon fram vita skyddskläder, täckande latexhandskar, munskydd och visir. Hon har med sig sin telefon, sitt anteckningsblock, en trave etiketter och snoddar att fästa dem med, samt en vattenfast penna. Det prasslar om henne när hon går in i rummet. Fynden ser ut som en trave skräp. Allt som skopats upp ur kanalen dagen då den avlidne hittades ligger dumpat i en oredig hög på ett plastöverdraget betonggolv. Det ser vanvördigt ut, hon borde ta sig ett snack med poliserna som åstadkommit detta. De har ingen respekt för henne och hennes rang, och uppenbarligen en egensinnig syn på brottsväsendet.  Prylarna är leriga, rostiga, illaluktande. 

Hon ger sig i kast med att sortera fynden från skräphögen i en ointressant hög och i en ordentlig radda möjligen intressanta artefakter. När hon är färdig är hon blöt av svett, munskyddet skaver och glasögonen immar. I den möjliga raddan ligger prydligt märkta föremål: Tre cyklar varav en är en kompakt enhjuling, en provdocka, en bowlingboll och en bensindunk. Resten var rent skräp, även om hon inte är beredd att avskriva högen med plastpåsar, ölburkar, hundbajspåsar och petflaskor än. Till och med den stackars halvt ruttna döda anden kanske bär på hemligheter som hör till… fallet… Klockan är redan över fem. Hon lämnar fyndrummet och låser det noga. Uppe i sitt tillförordnade kontor öppnar hon för säkerhets skull sin mailbox innan hon är villig att gå hem. Den är helt tom förutom ett meddelande från patologen, hon slår hål i luften med segerknuten näve. Men hon jublar för tidigt. Det står: Skall persedlar skickas till utredningsenheten? Fingeravtryck inte möjliga att avläsa. Beordras DNA undersökning? Utan att kolla med chefen som ju ändå gått hem svarar hon:  Ja, sänd mig persedlarna omedelbart, med bud ikväll till kontor 409. Använd privat DNA labb för snabbt resultat. Hon vet att det är dyrt, men ändå. Efter en kort tvekan tillägger hon: prioriterat ärende. Ja, prioriterat av henne. Tillförordnad intendent, så det så. 

Irja Liljeholm