Irja: Enhjulingen, del 3

 En bön för dig som snubblar

Som söker

Ett rop av kärlek till dig att höra

Det finns mörker

Becksvart fors

Så svart, så djup 

Den slipar vassa stenar lena, tro mig

Brusar fram virvlar som blänker och skummar

Sjunk inte

Lägg din hand på den välvda stenen

Se månen reflektera ljuset i din hand

Se glimmer i stenens välvda kropp

En aning

Ett ödmjukt löfte

Det kommer en gryning

Jag lovar

Jag vet

// Vide

När Vide äntligen får vända ryggen åt arbetsplatsen den här dagen är stegen tunga och klafsande. Bruno är en inte särskilt skicklig maskinist och glömmer allt som oftast att skaka skopan innan han tömmer dess innehåll på kajkanten.  Det vatten som inte hunnit silas bort genom skopans hål klatschar därför tillsammans med allt skräp med stor kraft mot marken och skvätter ner Vide. Framför allt kängorna blir lidande, de ska vara vattentäta men vid stålhättan slits galonen snabbt. Om han orkade skulle han klaga hos förmannen. Vide märker knappt de piskande vindbyarna, fötterna är iskalla och kinderna svider samtidigt som illamåendet rumlar runt i bröstet. De sa åt honom att det här var ett hyfsat avslappnat jobb med mycket frisk luft, men att man inte fick vara kräsmagad. Det hade Vide skrattat åt. Han, nästan två meter lång och stark som en oxe, med ett känsloliv som han dagligen medicinerar till tystnad, vad skulle kunna skrämma honom? Tja, sa HR kvinnan som anställde honom samtidigt som hon gjorde pinsamma försök att flirta, en säck dränkta kattungar kanske? Vide har gett upp hoppet om människor men är svag för djur. Han är päls- allergiker tyvärr, annars hade han gärna sökt jobb på en bondgård, en biologisk naturnära sådan, han vämjs av tanken på bondgårdar som industrier, av djur som produkter, grönsaker som reveny. I väntan på att han vet vad han vill göra, när han väl orkar ta itu med det, blev det här jobbet som sanerare av kanaler och vattendrag hans källa till inkomst. Det har så varit de senaste åren. Det snurrar till i skallen, han blir tvungen att luta sig mot en fönsterbräda. Han försöker få ner andningen i magen men åstadkommer enbart hastiga flämtningar. Lugn nu, lugn. Det börjar regna. Regn är en förskönande beskrivning för de pilar av tårar som nära fryspunkten sidledes borrar in sig i hans ansikte och kropp, de är inte av det förlåtande slaget. Han måste ta sig till busshållplatsen. Vill bara hem. Det knackar bakom huvudet på honom. Med möda vrider han på nacken. En tjej med ett enormt hårsvall tittar frågande på honom genom den tunna, åldriga rutan. Hon håller upp behandskade händer fulla av disklödder i ett vilande frågetecken. Han nickar och hon gestikulerar så att tvålbubblor flyger och han reser sig upp, vacklar till, förödmjukande nog. Tjejen sätter upp ett finger och säger att han ska vänta. Han kan höra henne genom fönsterglaset, trots vindens vinande. Ytterdörren öppnas och hon kikar ut, vilt hår och löddrande gummihandskar. 

Hördu, hur är det med dig egentligen? Han förmår inte svara, rycker på axlarna. Och Giulia tvekar, men kan inte annat än att hjälpa där hon kan. Kom in, säger hon. Kom in en stund och värm dig. 

Irja Liljeholm