Irja: Enhjulingen, del 5

Vide

Den unga kvinnan med vilt hår och löddrande diskhandskar öppnar dörren. Hon talar till Vide samtidigt som en kludd lödder faller till stengolvet från hennes händer. 

Hej, säger hon. Hur mår du? Vill du komma in och värma dig en stund? 

Hon påminner honom om Leah. Det är den där vänligheten. Sådan var Leah också. Alltid snäll mot alla. Han känner sig yr. Konstig. Han borde inte kliva in i en främlings hem, men han saknar stadga och behöver sitta ner. Andningen är det fortfarande ingen ordning med och hans röst bär inte när han tackar ja. Han kliver in i hallen, ställer sig av misstag på löddret som är halt. Men han glider inte. Dörren slår igen bakom honom. 

Välkommen. Du kan lägga jackan på pallen. 

Vide kränger av sig den hiskeliga orange renhållningsarbetarjackan och får med möda loss fötterna ur de förfärliga kängorna. Han vinglar till, igen, när han står där böjd. Kvinnans latexklädda hand fuktar hans axel när hon försöker stötta honom. Strumporna är blaskvåta. Det stinger av skavsåren som stålhättorna gnider fram, dag in och dag ut. 

Han kan inte gå in i huset med blöta strumpor. Så han tar av sig dem, hans bara fötter synes honom groteska och vulgära i sammanhanget. Han famlar fram en ursäkt, förlåt, men jag är genomblöt…   Hon tittar på honom och ler innan hon tar av sig sina raggsockor och räcker honom dem. Hon har ett märkligt sätt att ta av sig raggsockorna på. Hon lyfter en fot åt gången mot händerna och står rak i ryggen medans hon gör det. Under sockorna blottas rosa strumpor varav en har ett hål vid stortån.

 Så att du blir varm, säger hon. Raggsockorna är små, för trånga men ljuvligt varma efter hennes fötter. Han rodnar eftersom det känns intimt. En främmande kvinnas sockor på hans fötter, och de har inte ens presenterat sig än. Han svider, överallt. Även i ögonvrårna. Han torkar sig om kinderna, de är blöta efter regnet. För tårar kan det omöjligt vara. Han har inga kvar sedan Leah försvann. Älskade syster. Han önskar att han kunde prata med henne nu. Han brukade alltid berätta allt för henne, och hon berättade allt för honom. Det har gått tre år nu. Tre år sedan hon flydde landet till okänd ort för att inte höras av igen. Leah kom förbi och var nervös, tuggade på läppen, naglarna nedbitna, håret stripigt och smutsigt. Det var bäst för dem att hon åkte, sa hon. Säkrast så. Älskar dig, förlåt mig.  Så gick hon. Egentligen har det gått fem år, inte tre, sedan de pratade på riktigt för sista gången. Pratade utan att han bara var orolig och hon var defensiv. Han har medicinerat sedan hon for. Självklart har han gjort det, desto mer desto bättre. Allt har fått vara en grå massa, lika bra det. Fram till idag. Fram till när klantiga Bruno dumpade skopan med cykeldelar och plast och en jäkla massa vatten och ett kadaver vid hans fötter. 

Irja Liljeholm